I öster stiger solen upp

Om inte solen hade börjat skina i morse trodde jag nästan att vintern varar för evigt. Men när solen började visa sig bakom träden, påminde det om att våren är nära förestående.

Solen har lyst nästan varje dag nu i en veckas tid, riktigt fina vinterdagar har vi haft. Om mornarna är det inte så lockande att gå ut när det så här kallt, ändå traskar jag iväg ut och hämtar Vasabladet varje morgon, det känns rätt skönt att komma in tillbaks och sätta sig ner och läsa ett pinfärskt kallt blad med varma morgonkaffet.

Termometern visade -25 grader här i morse, jag trodde inte riktigt mina ögon, så jag kollade en gång till och då hade den stigit till – 26, snabbt gick jag därifrån och det var då jag såg solen som steg upp bakom trädtopparna.

Det räcker inte med kölden, dessutom tror katterna att jag kan göra någonting åt det, åtminstone verkar det som det är mitt fel att det är så här kallt. De springer in och ut – ut och in hela dagarna. Med andra ord så väntar både katterna och jag på mildare väder, de är något otåligare än jag. Jag njuter så att få vara ute i solen mitt på dagen. Passar på och tar till vara vad solskivan bjuder på.

Snabbt har jag fått kontakt med min pojke och hans familj som firar sportlovet i Thailand. Där är det varm och skönt, dag som natt, över 30 grader. De solar, badar och njuter av värmen.

Det är fantastiskt att vi solar under samma sol, tänker jag när jag står där och ser på den självlysande himlakroppen. Gula runda fläcken som vi alla ryms under!

 

 

Det är för oss solen går upp!

Det är kallt i Finland nu

Röken står rakt upp ur skorstenarna. Träden är rimfrostiga. Fåglarna hänger på frusna elledningar och solen skiner. Soligt är det – kan knappast vackrare bli, i morse var det – 20 grader.

Vad kunde vara mer passligt än att fara och vinterbada då. Oberoende hur kallt det är, så är ändå vattentemperaturen ungefär densamma på vintern, ca – 0,5 till – 2 grader. I dag simmade jag två gånger, första gången blev det ca 8 m andra gången simmade jag ca 15 m sällan jag simmar så långt när det är så kallt, förstås så ångrar jag det inte, det går så bra och känns så skönt efteråt, det är bara tankarna som styr och ställer till det lite när det är så kallt ute.

Mitt på dagen när solen är som högst och tagit över kölden, då är det som allra bäst att få vara ute och ta vara på solen, där kunde jag stå på bryggan efter simningen och bara njuta av solen som sken rakt i ansiktet och så ljust det var då solen sken längs sjön.

Konstigt i dessa förkylningstider att inte alla baciller fryser bort i kölden. När en virus är över är en ny påkommande. Än så länge har jag klarar mig från alla farsoter, det vågar jag ens knappast skriva ner. Ta i trä!

Avslut på veckan

Tänkte peta ner några rader här på bloggen, vet inte vad jag skall skriva om, någonting roligt har jag säkert om jag tänker efter.

Har just haft barn och barnbarn här som livar upp, fast det var mindre än en vecka sedan jag såg dem sist, så hade de växt igen de små. De var så glada och viktiga att visa upp sina mörkblåa vinterkappor, skinn runt huvan, gulddragkedja och brunt skinnhjärta i bringan. Så vackert!

De ville diska efter maten och de tog god tid på sig när de spolade, det är roligt när vattnet rinner, diskborsten snurrade och med jämna mellanrum rapporterade de hur blanka och rena skäpporna blev. Roligt det där med vatten.

Också nya sånger sjöng de, så vackert det låter när ett barn oskyldigt sjunger högt och glatt och samtidigt sneglar med ögonen och ler. Jag blev helt såld, vad kan vara bättre? Ingenting!

 

Också en vacker vinterbild har jag. Visst är hästar vackra djur. Det var kyligt så täcket fick vara på. Hälsade artigt – bugade och bockade när vi kom på besök. Det är ingen vanlig häst, utan en riktig travhäst!

Några veckor till och så har vi mars månad. Så snabbt tiden går!

 

Anspråkslösa finländare.

Det har jag konstaterat så många gånger. Varför är vi så allvarliga av oss, lite prat med en medmänniska skadar aldrig. Det kan till och med vara intressant, i värsta fall är vi släktingar.

Här om dagen när jag kom ut från en sportaffär i Vasa och skulle gå till bilen. Glad i hågen med en ny inköpt vinterjacka i ena handen och bilnyckeln i andra handen, för att låsa upp bildörren, så hände ingenting, samtidigt som jag såg att jag hade gått till fel bil. Svängde snabbt om och i samma veva kom en herreman gåendes i samma riktning som jag. Sade till honom, ”jag gick till fel bil”, han tittade lite frågande på mig och fortsatte, så jag uppfattade att han inte hörde vad jag sade och upprepade samma sak en gång till. Då tittade han på mig och svarade. ”Ja, det har hänt meeg en gaang å”, och fortsatt, samtidigt som jag kom till rätt bil.

Jag är ingen sådan person själv som går och slänger ur mig ord och inga visor här och där, men tycker ändå om att säga något ord när jag ser mig ha chansen och har tid över, att prata med en medmänniska. Lite avbrott skadar aldrig.

Däremot om jag rör mig utomlands, redan i Sverige så är det som om alla känner alla i en kassakö, så uppfattar jag det. Alla prata med varandra och det går som en dans i kön.

Ännu längre utomlands, i hissen – i en dörröppning, uppfattar jag att alla pratar, är vänliga och uppför sig väldigt artigt. De ber om ursäkt, nästan för att de finns och är så vänliga, helt åt andra hållet än i Finland. I allmänt är vi Finländare lite anspråkslösa och blyga av oss.    Förutom att alla regler har ett undantag!

 

Drömmer mig bort.

Tyst och stilla har det varit här. Plötsligt sprack författarådran och jag hittade någonting  att skriva.

 

Januari är rimmigt och frostigt nog, om jag en resa till Thailand skulle vinna.

Jag skulle skratta riktigt gott om jag blev utvald och vann en utlands lott.

Behagas av lottens yra, klarar jag det då månntro att styra?

För att skydda mig mot solen tar jag olivoljan med till poolen,

underligt kan många tycka men jag tror nog det blir lyckat.

När jag i söderns solen gassar, skall det också min plånbok passa.

Den är alltid tom på klöver, med lite tur så blir det över.

Det vore nog så kul att ha, men kanske någon annan dag.

Nu vill jag leva både fint och flott och bara välja något riktig gott.

Proffsens goda maträtter skulle passa, om de bara satte fram en massa.

Skall jag uti det kristallklara vattnet vada, får ni någon annanstans bada.

Den fina kråksången får ni ej heller höra, för i januari kvällen bör man annat göra.

Vilken upplevelse detta skulle vara, om till utlandet jag kunde fara.

Lilla gubben kanske också får rum, för det här vore inte alls så dumt.

Att se resultatet kommer att bli kul, jag vill inte vänta till nästa jul.

Om vi ut i världen kunde fara, packa badbrallorna och bara vara.

Som om inte detta vore nog, får börja året på en krog.

Februari är snart här, då grattas jag på födelsedagen så kär!

Vad är det jag går och hittar på, hoppades bara vi lite kul kunde få.

Årets första månad, resa ut i välden och önska lycka till på färden.

Jag som till Paris skall fara, får tålmodigt satsa på denna vara.

Jag torkar svetten på det finurliga sättet,

när jag pärlorna i ansiktet torkar, märks det att jag mera orkar.

Tårarna på kinderna rinner men lika snabbt de försvinner.

Som jag kämpar med denna plan, men det är bättre än att springa på stan.

Vill jag vara fin, så får jag lida pin, för häri ligger också en tanke så fin!

 

År 2018 har just börjat!

Det gamla året tog bara slut och det nya året bara började. Så pass bra att vi fick besök av våra barnbarn som kom med tåg ända från Södra Finland, till Seinäjoki tågstation där vi hämtade dem.

Vad kan vara bättre än att få träffa barnbarnen igen på det nya året! De kommer med full av iver och förväntningar, som jag tror något så när gick i uppfyllelse – åtminstone ditåt, allt kan vi ju inte hinna med. De hann umgås med sina kusiner, ja till och med småkusiner och hade så kul, med leenden på läpparna och rosor på kinderna som bevis!

Fast, allt roligt har ett slut, tågdörren stängs igen och med en vinkning säger vi igen. Hej!

Mina älsklingar!

Vi ses snart igen!