2 + 2 rådjur i månskenet.

I kväll hade vi tur och var långt ifrån ensamma, det kändes så förnöjsamt och bra. För till höger om byvägen stod två st rådjur och iakttog oss på behörigt avstånd, kunde ändå se dem klart och tydligt fast det nästan var mörkt ute, deras svarta profil syntes så bra med vit snö som bakgrund, för månen lyste och hjälpte till. Vi njöt i månskenet, värmen + 4 grader 15 februari.

När vi vände om och gick tillbaka, hann vi gå en bit och på andra sidan vägen stod två stycken till, samma med dem syntes så bra i månskenet. Inte var de samma som vi såg när vi gick, för de sprang iväg till skogen och kom nog knappast därifrån så fort. Det var en helt annan stam, som rörde sig nära lilla utfodringsladan.

Det är så vackert, så roligt att kunna se hur djuren springer bland oss. Djurriket, det trivs jag med – de tycks också trivas här.

Resonera om stan går inte på samma sätt. Dit var jag i veckan och blev helt uttråkad efter en kort stunds sökning i butikerna. Till sist fick jag det jag skulle ha. Och helt abrupt träffade jag på två stycken bekanta efter så många år. Vi bara råkade korsa våra stigar alla tre, från olika håll. Roligt och många glada skratt hann vi också med.

Pratade med en medmänniska  i morse och vi var överens om att man kommer sig långt med humor och glada skratt.

Tack vare månens svaga sken kunde jag iaktta rådjuren som var så svarta och vackra med vit snö som bakgrund. Så vackert!

I det enkla bor det vackra!

 

Siktar mot månen.

Rose

10.02.2019 +1,5 grader och regn.

Botniavasan infann sig i dag 10 februari.

Kanske alla inte vet vad det  är: Botniavasan är en längdskidåkningstävling i trakterna kring Vörå i Finland, som hade premiär 2006 och körs i februari varje år. Huvudloppet är 50 kilometer långt, och tävlingens namn har hämtats efter inspirationer från Vasaloppet i Sverige.

Foto från Botniavasan.

Skidtävlingen skidas i mina barndoms hemtrakter, skogarna där jag som barn har vistats både vinter- och sommartid. Där har jag nött på i skidspåren och för det mesta njutit i solens sken i vacker vacker terräng.

Ändå har jag också hunnit frysa ett par – många gånger, minns när jag kom hem och frös speciellt om mina fötter, masserade och värmde min pappa mina frusna tår. På den tiden fanns det vedspis i varje hem. Han brukade öppna ugnsluckan och satte mina tår ditåt, som möttes av värmen, de fick den varmaste värmen man någonsin kunde få från varma ugnen.

Nu när vi har haft en sådan vinter med både köld och mycket snö, precis vad arrangörerna i Botniavasan drömmer om. Och på självaste tävlingsdagen, regnar det från tidig morgon och fortsätter ännu i kväll, plus att det är + grader. Otur kan man säga. För några år sedan på startdagen, var det hård storm och träd och kvistar som blåste ner i skidspåret.

 

Det här vädret

Rose

Tre fyrfota i gryningen.

I morse när vi gick i gryningen, min älskade fyrfoting och jag. Alldeles avslappnad och andades in friska morgonluften, lyftes hastigt våra blickar upp, en bit framför skuttade tre stycken rådjur hastigt över vägen, några skutt till över lindan och sedan in i skogens trygga tillvaro. Där slapp de åtminstone se oss som de blev rädda för.

Det var våra steg på vintervägen som hördes så bra på långt håll som skärrade iväg dem. Som tur är var vi inte farliga för dem, vi bara skrämdes lite. Har förstått att de strövar omkring här, enligt fotspåren i nysnön rör de sig dagligen här hos oss.

Vet inte om de hade taggar eller var utan, hann inte se det, men synen var vacker i ottan.

Foto från höstsidan av tre stycken rådjur.

Med jämna mellanrum dyker de upp framför oss. Någon gång blir nästa gång – vet inte när, antagligen då vi går helt ovetande i andra tankar och smådrömmer.

 

På återkommande tre fyrfotingar!

Rose

Mycket snö har vi …

… och mera kommer det.

Kanske det är gamla ”market” som slår in. Rönnbärskvistarna skall bara tyngas ner en gång per år. Senaste höst syntes inga rönnbär, rönnbärsträden var helt tomma på bär. Nu tyngs alla kvistar ner ordentligt av snön.

Snön är lätt att hantera och roligt är det att skotta. I dag hann mannen skotta bort snön på hela gårdsplanen och bara han hade klart och svängde om började det snöa igen. Alldeles vitt där ute nu. Det kan nog fortsätta hur länge det vill, tids nog kommer våren och värmen emot, snabbt smälter det då och fukten far ner i marken, som säkert också behövs.

Bara tio grader i dag och vackert i naturen.

Det mesta är täckt av snö, granarna är speciellt vackra när snön pressar kvistarna neråt.

Här om dagen hade vi som kallast – 27 grader. I jämförelse med varma sommaren då det var som varmast ca 30 grader. Då började man längta efter svalare väder. Nu är det passligt och bra igen.

 

 Efter vinter kommer vår.

Rose

 

Snö, Amazon och en grammofon.

 

dav

 

Allt är täckt av snö

jag längtar efter tö.

Sol, sommar och sjö

varför inte en öde ö.

 

Säga adjö

till denna lössnö.

stå på en halvö

och hålla i ett metspö.

 

Och vilken trafikmiljö

jag hamna i en bilkö.

Lika tråkigt som i telefonkö

saknade min skogsmiljön.

 

Sommartid på hemmamiljö

finns det en uppsjö.

Av gräs, frö och hö

av sånt blir man oftast lite slö.

 

Nu skall jag sluta klaga

gå till köket och maten laga.

Risk att annars bli för svaga

som tur är jag inte så grannlaga.

 

Jag kommer mig inte härifrån

fast jag i maten är så mån.

Skall jag gömma mig här i vrån

låtsas vara en demon.

 

Nu är jag bara en hårsmån ifrån

och visst har jag en mikron.

Nej, sjunker inte till den nivån

föredrar hellre teflon.

 

Ändå bra med elektron

lyssnar ibland på min gamla grammofon.

Populär samtidigt som Amazon

 den tiden är långtifrån.

 

Den bästa är inte ljudnivån

tar då bara till mikrofon.

Det kommer en tår i ögonvrån

för mig är det en rokokon.

 

Gamla saker vill jag spara

omsorgsfullt förvara.

Behöver inte vara bärbara

föredrar hellre dyrbara.

 

Fisk är en färskvara

den får inte förfara.

Tänker inte förklara

behöver vara ätbara!

 

Rose

Överraskning i morgonrutinen.

Vaknade och min första tanke var, det här var en god nattsömn med 9 timmar, inte illa det. Som vanligt gick jag och hämtade morgontidningen ur postlådan. Vad konstigt det kändes redan när jag kom utanför ytterdörren. Inåt byn var det alldeles mörkt, där det vanligtvis lyser så ljust. Ett vackert ljussken kom också från månen. Ny snö hade kommit och jag kom att tänka på vargen, det har varit lugnt med den nu ett tag, åtminstone här.

Inget Vasablad fanns det i postlådan, ännu en gång – vad konstigt, tänkte jag. Vasabladet som vanligtvis kommer redan för kl 06 på morgonen. Var är Vasabladet i dag, sade jag åt katten som oavbrutet gick bredvid min sida och såg frågande uppemot mig, så brukar den inte göra. I stället springer runt som ett yrväder och jag kastar lite snöbollar som den jagar. I dag var det så annorlunda.

Plogade iväg genom nysnön inåt tillbaka och väl inne kollade väggklockan. Där kom svaret, den var bara 04.20. Nu tände det, barnbarnet som var här i går lekte med min väckarklocka, lekte att han hade tidig väckning. Det är inte första gången några småfingrar ställer om min tid på klockan. Däremot första gången jag gick upp så tidigt för att hämta Vasabladet.

Skönt att krypa till kojs tillbaka. Då jag vaknade var kl redan åtta. Så nio timmars sömn blev det ändå, bara med ett ovanligare avbrott mitt i sovande.

Barnbarnen kommer fortfarande att få leka med min väckarklocka, vi skall bara försöka komma ihåg att ställa in rätt tid efteråt.

Har nog hört flertal roliga berättelser av andra personer som misstagit sig med tiden på natten, stigit upp och fortsatt med morgonsysslorna och så småningom insett rätta tiden.

Det här var min version. Har ni kanske också någon?

Katten som ständigt överraskar oss.

 

Det är bra att veta vad klockan är.

Rose

Djurens förmåga.

Att djur är kloka är knappast något nytt. Ändå blir jag ständigt överraskad över vår hund Bamse, hur mycket han förstår vad vi pratar om. När jag förklarar för honom vad jag har på hjärtat, ser har knappast på mig, bara sneglar med ögonen lite grann, som jag kanske då uppfattar som han tänker på något annat. Han vill kanske bara att vi skall gå ut och tycker att jag tjatar i onödan. Kanske bättre att tjata för mycket än för lite – tänker jag.

Det var halt när vi var ute i dag, sandat var det, ändå fläckvis kan det finnas osynligt farlig isfläckar. Vi var extra noga och ville bara ta det försiktigt, inte halka. Men Bamse han hade allt på klart, ännu mera än mig, han gick så vaksamt, bara väntade och kollade hur det går, han läste av mig från början till slut.

Det borde jag ha vetat från början, fast läget var isigt.

 

Inomhus är det inte halt, kändes tryggt och bra att gå över köksgolvet när vi kom in tillbaka, utan att veta att det finns isfläckar som kan ställa till det för en.

 

Så är isläget!

Rose