Mina små älsklingar

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Som jag saknar mina små älsklingar, älskar dem över allt annat på denna jordklot.
Får ju höra den ljusa unga rösten i telefon.
Hon barnbarnet hade mött en älg med stora horn, på hemvägen från skolan och tagit till försiktighetsåtgärden, ”inte fotat ifall älgen skulle ha blivit arg av blixten” berättade hon.
Hennes fina stora intresse är förstås hästar. Torsdagskvällar ägnar hon åt att rida, som hon älskar så mycket, då beror det på vilken häst hon får rida på, Vidgo och allt vad de heter, vilken som, viktigaste är att hon får rida. Jag har själv varit en hästtokig tjej.

Vi kramades i telefon och jag saknar dem så.

Lillasysters telefonkram fungerade inte riktigt så bra i dag 🙂 hörde bara hur hon fnittrade, ”du kunde inte krama mig, för jag satte bort telefonen”.

Vackra vitsvanshjort

012,2
Bara att röra sig i skog och mark ger så himla mycket. Ingen gång är den andra lik. Det svåraste är väl att ta sig ut – i alla sorts väder.
Höll på att flyga i luften i dag när det sprakade till lite försiktigt i buskaget, hade jag då anat vad som kom upp dykande framför mina ögon hade jag nog varit snabbare med kameran, vilket jag inte var.
En så himla vacker vitsvanshjort rusade snabbt över vägen – in igen bland träd och buskar. Den var så stor och den vita svansen var rakt upp som på ett litet föl.

Vilken lycka och vilken ögonfröjd detta var, mitt i skogen bland regn och rusk.

För min och Bamses skull

010,1

Som vi njöt i det vackra vädret Bamse och jag, när vi joggade sakta och makligt fram genom Hömossan.
Som sin vana trogen så missar Bamse inget dike med vatten i, han chansade och prövade de flesta han såg, fritt fram när han var utan koppel. För min del blev sträckan 8 km. För Bamses del blev det nog 9 km för alla vändor han gjorde in i skogen + simning.
Som sagt han älskar vatten, så då vi väl var hemma igen ställde han sig snällt under varmvattenslangen för att få sig en ordentlig dusch.

ANDRA GÅNGEN DET SKRIKER I BACKEN

060,3
Första gången visste jag knappt vad det var. Räven kanske?
Men fenomenet fortsatte i dag, så vi gick varligt tillväga – hunden och jag. Han är så försiktig när det gäller något nytt. Vi tassade riktigt, riktigt försiktigt, för nu hade maken förvarnat mig, om vad det kunde vara.
Och mycket riktigt. Fasantuppen med sina hönor flaxade iväg, det var nog sex, sju stycken tyckte jag.
Fast jag smög mig så försiktigt fram, så jag nästan gick i luften och andades knappast alls. Så hann jag inte få dem på bild.
Nästa gång om det blir. Så hänger det nog bara på sekunden.