Tranorna

Jag med mina tranor. Men de är så ståtliga och vackra och så ropar de så högt – de avslöjar sig själva. Beundrar alla dessa flyttfåglar stora som små, som kommer flygande varje vår och hälsar på oss nordbor. År efter år efter år.

När fotograferingen var klar, sa jag bara hej, hej. Snabbt kom ett svar i samma tonläge och takt.

Kanske de var väluppfostrade.

Visst finns det många vackra fåglar, bland annat skogsfåglarna som dyker upp här och var, men de är så snabba och jag glömmer bara bort att smyga.

Det passar sig inte för sparvar att gå i tranedans.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ståtligt ställde den sig för fotografering (men på helspänn).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så kan man också ställa sig.

Naturens konst

I går gick jag omkring i trädgården och fotograferade växterna. Fast det har inte rört på sig så mycket i växtlivet de senast dagarna, enär det har varit så råkallt där ute. Vädret gör ju som det vill.

För ett antal år sedan planterade jag ett valnötsträd. Det börjar bli sex år gammalt nu om jag håller räkningen rätt. Orsaken till att jag kom mig för att plantera trädet var,  jag fick smaka på nyplockade valnötter från odlaren, utan omvägar direkt ner i papperspåsen.

Och så gott det smakade, kunde inte tro att det skulle vara så stor skillnad i jämförelse med de som finns att köpas från butiken. De godaste valnötterna jag någonsin ätit var plockade direkt från valnötsträdet i Ukraina.

Det gällde att hålla sig väl med den glade givaren, så fick jag smaka många gånger. Valnötter är ju nyttiga.

Nu hoppas jag och tror att mitt träd också någon gång skall ge så god skörd. Men hittills har jag bara varit nöjd över att det övervintrat och det har det tydligen gjort ännu en vinter.

Knoppen längst ute på grenen tycker jag mest liknar ett giraffhuvud. Småningom kommer de att bli dekorativa  fingerblad, de är vackra i sig, i brist på frukt får jag nöja mig med bladen. Fast om den mot förmodan någon gång börjar blomma, vet jag vem som blir glad!

WP_20160421_017

Valnötsträdets kvist liknar mest ett giraffhuvud.

 

Vänner

WP_20160410_007

Nu för tiden nöjer jag mig att bara få vara, ingenting inprickat i almanackan är det bästa. Att finnas till hands för barnbarnen om de dyker upp –  som de gör.

Nu har det åter varit helg och vi har alla träffats. Dock två stycken per telefon, det får jag nöja mig med, då avståndet är för långt borta för att kunna träffas hur ofta som helst. Det är alltid lika roligt att höra deras ljusa röster i telefonen och jag tror att det är viktigt för dem att höra min röst. Jag talar alltid om för dem att jag saknar dem och vi kommer överens om när vi kan träffas igen.

Vi andra som bor på närbeläget avstånd kan träffas oftare, det värmer själen och hjärtat. Det räcker att finnas till för dem,  ge dem kärlek och värme i mängder.

Så har ju skolbarnen olika insamlingar, ett av barnen samlar in för sexans klassresa, det är obligatoriskt för alla fyrans elever fast det ännu är flera år kvar till resan. På tal om att det skall börjas i tid.    Ettans elev däremot tycker det är spännande att bjuda ut första maj blomman och testa säljarförmågan. 🙂

Ett gott citat

En riktig vän är för själen 

vad hjärtat är för kroppen.

Cykelturen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I kväll var det riktigt behövligt att fara iväg ut på cykel, ut i friska luften och lugnet i skogen hjälper alltid. Kroppen sköter om så endorfiner utsöndras och återställer ordningen.

Och så fick jag samtidigt fotografera tranorna efter vägen. De förde oljud ifrån sig men på ett behagligt sätt som bara väcker glädje, sådant vill jag bara höra mera av. Trevligt så. Allt annat onödigt katzenjammer klarar jag mig utan.

Grottan

 

WP_20160411_003

Kan säga att vi hade kalas dagen efter i går, barnbarnen, farfar och jag. Vädret var ypperligt för att allt skulle kastas ut ur lekstugan och sedan blev det kalas ute på gården under träden. Tårta, saft och kaffe stod på menyn.    Farmors hjärtan.

WP_20160411_005

Så kom vi oss ner till grottan som alltid är lika spännande. Där finns det många obesvarade frågor för både vuxna och barn.

På bilden syns alkoven, inifrån stora grottrummet. Grottan klarar sig oavbrutet utan renovering år ut och år in.

Havssörnen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Havsörnen är nog en av de ståtligaste fåglarna som finns. Mäktig stor och farlig. Ingenting att leka med. Har länge tänkt att det vore någonting att få på bild och helt plötsligt fick jag chansen. Den flög precis ovanför oss, visade upp sig en god stund så chans för fotografering fanns. Örnen han gjorde nog sitt och fotograferade gjorde jag, fast det lyckades inte. Vad jag lärde mig var att nästa gång får jag sätta glasögonen på – snabbt. Det hjälper inte att rikta kameran uppåt och hoppas att siktet är rätt, otydligt är det med zoomningen på dessutom. Får ta det som en läropeng för örnen han tog god god tid på sig, seglade flera varv runt, runt. Den kunde ha blivit riktigt tydlig bild. Attans också.

WP_20160410_007

Efter barnbarnens födelsedagskalas / dubbelkalas, var det i vår. Satt det riktigt bra med en cykeltur – Maxmo runt. Rundan blir 38 km. Solen sken fast efter riksvägen dammade det ordentligt när stora bilarna kom, fick sätta handsken för näsan för att alls kunna andas. Bara vi hade den biten avklarad kunde vi börja njuta av naturen och våren. Tussilago har börjat blomma och det var så vindstilla och vackert.

Trött och trögt blev det den sista biten, men hem kom vi oss. Så här trött brukar jag inte bli. Badade bastu efteråt och där kom jag på den skälig orsaken. Hade vaknat tidigt, ingenting annat än att stiga upp då.

Ensam var jag dock inte för alla tre katterna vaknade och tyckte det är lika bra att jag ger dem mat då.