Ruusupuro stenbrott

Midsommarhelgen har gått i motionens tecken och då tycker jag den har varit bra. Simmat i saltvattnet och badat bastu.

Ett avbrott från det vanliga och äntligen fick jag se platsen jag länge velat se men som aldrig blivit av. Ändå var det bara 27 km dit. Ruusupuro stenbrott var på en vacker finsk mark. Inte alls så långt borta hemifrån men ändå för mig helt okänd plats.

Först cyklade vi dit både på sandväg och oljegrusväg om vartannat genom skog och mark. När vi kom fram blev jag helt och hållet överraskad hur vackert stället var. Grundvattnet som var så klart så man kunde se rakt ner till botten. Inget saltvatten där inte – måste testa med tungan för att fatta.

Självklart tog jag mig en simtur och det var så skönt att svalka sig. Vattnet var enligt mitt mått mätt lite över 20° – helt fantastiskt skönt.

Vi tog en välbehövlig kaffepaus efteråt och bytte några ord med en man som var där i samma ärende och han kände till platsen väl. Han hade just simmat över till stenbrottet och kunde berätta att det var djupt på mitten och där var vattnet riktigt kallt. Han berättade att det går att hoppa från stenbrottet, men då skall det vara med fart. Man skall springa och hoppa så att man minst kommer 5 meter från brottet och ut i vattnet. Där hade hänt olyckor påstod han.

Kaffet gjorde gott och vi cyklade tillbaka hemåt genom Storkyro. Vi såg framemot att äntligen få vinden på ryggen, emedan vi hade motvind på ditvägen. Vi kunde snabbt konstatera att det var som för ”kvinnan som cyklade i motvind och hoppades att vinden vänder tills hon skall tillbaka”

Fast vi är glada motionärer och tog det med ett leende. Vi var utrustad med mat och dryck och mötte många andra glada motionerande cyklister.

När vi var hemma tillbaka hade vi cyklat Botniacyklingens kotare sträcka 67 km.

WP_20160626_006

WP_20160626_019

Hö doften

WP_20160621_004

Vad doftar kan påminna om gamla minnen.

Jag kände ”enjisdoftin” längsmed Vöråvägen i går kväll. Höet var färdigt slottat och ihopräfsat och ypperligt torkväder för gräset att torka till hö.

Tankarna flög iväg till ”Lisstjärr och änjistidin”, något som var ett måste när jag var barn. Hela familjen skulle delta i höbärgningen. Minns när jag för första gången satte mig bakom hästen och höräfsan, gräset räfsades ihop på samma sätt som på fotot. Då hade jag först tjatat och tjatat att få sitta bakom hästen som var förspänd med höräfsan, snabbt insåg jag nog att det inte var så roligt som det hade sett ut att vara.

Bromsarna och myggorna  svärmade runt både hästen och mig – hästen viftade med svansen och jag tyckte så synd om honom. I värmeböljan vaknar alla djuren till liv.

Hö doften påminde så om hemmagjord drick. I dag heter det ju Kotikalja. Vi hade med drick i en emalj hink med lock, locket vände vi upp och ner när vi drack ur det, vasst var också, så det gällde att vara försiktig, men gott smakade det. Kallt skulle det vara för att släcka törsten, så på någon skuggig plats brukade det förvars, i en hölada eller i något dike.

Mat och kaffepaus var nog den mest efterlängtade stunden på dagen under höbärgningen.
228541958_4ce2e20f-4246-4d7c-8abc-2a64e7e0ed64

Gamla drick hinken.

Djuren i naturen

På väg till Långträsk i kväll, fick vi se mycket på en kort stund.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Var riktigt nära att jag trampat på denna lilla oskyldiga fågelunge, om inte mamma fågel hade lyft och flugit upp bara några meter framför oss. Syskonet däremot var modigare och traskade försiktigt iväg därifrån.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Långträsk lika vackert och rofyllt som alltid.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Svanen var vaksam och iakttog  oss noggrant, undrar var dennes partner var i kväll.

Lite längre fram simmade en älg. Vilken syn! Lyckades inte få den fotograferad, men lycklig och nöjd att jag fick se där den simmade iväg.

Vilken kväll!

Jag skall tvätta det med grönsåpa

På söndagskväll var vi bjudna på födelsedagskalas. Vi fick njuta av en riktigt god kaka och dopp ute på terrassen, alldeles nära sjön, abborren lekte och fåglarna flög och spanade efter mat. Vädret var vackert – vackert med lite blåsigt.

Och jag fick frågan om jag ville ha ett horn – förstod att jag fick frågan, för ägarna visste att jag gillade älg- och renhorn. Ingen blev gladare än jag, det ända jag inte kunde förstod mig på var, att ingen annan ville ha det.

För ett antal år sedan fick jag också ett älghorn, som hade blivit upputsade före jag fick det, det var så fint och fräscht då jag fick det i min hand. Sedan fick jag höra av barnbarnet, mamma hade putsat det med grönsåpa. Själv påstod hon att det var bar vanligt Fairy.

Någonting som jag undrar över, vad det är för sorts horn? För varken givaren eller tagaren är riktigt säkra!

 

WP_20160613_018

Jag skall tvätta det med grönsåpa.

Morgonstund har guld i mund

Fick sätt på ett extra kol och antal mått av tjurighet på lördagsmorgon. Nordanvinden blåste precis rakt emot mig.

Ändå gick det ordentligt hyfsat, för klädseln hade jag lyckats med, trodde att det skulle vara varmare än det var. Det är ju sommar. Kände direkt jag for iväg att jag hade lite för lite kläder på mig, speciellt runt halsen där jag är frusen. Då vinden blåste rakt emot mig fick jag trampa på ordentligt, så det jämnade faktiskt ut sig i slutändan, för värmen fick jag minsann upp av allt trampande, innan jag hade cyklat mina 14 km, och i tid hann jag i jobb också.

 

WP_20160611_001

Ägnade några minuter åt att fotografera fåren på morgonen, som ännu var trötta och låg lugnt och stilla framför sjön.  På eftermiddagen hade det förflyttat sig och var på benen igen, då hade de flockat ihop sig under björkarna och gnagde på gröngräset.

WP_20160612_006

 Som tur hade vinden inte vänt under dagen och hemfärden  fick jag njuta av både vädret och den vackra utsikten emot sjön.

WP_20160611_010

 Hemma igen vattnade jag några vattenkannor på gården. Och passade på att plocka liljekonvaljer som finns bara några meter bakom i skogsbacken. Så ljuvligt de doftar 🙂

WP_20160613_005

  Bladkaktusen blommar i uterummet, de är så ljuvligt fina. Flera varv om dagen tar jag mig tid att njuta av dem 🙂

Ut och njöt i regnet

I kväll gick Bamse och jag ut på en skön regnpromenad. Variation förnöjer – det gör också vädret. Nästan så det lockade att gå ut i regnet i kväll, för jag visste att det bara skulle kännas bra och det gjorde det också.  Bamse orkar bättre när det är molnigt och inte så varmt, han var nästan som en unghund i kväll.

Samtidigt tog vi en sväng till fotbollsplan och kollade lite på barnbarnens fotbollsträning. De uppskattar när de vet att någon av oss kommer och ser på, roligt är det också att se deras iver på planen.

Så tog vi genvägen genom skogen hem, där hade Bamse möjlighet att simma eller doppa sig i ett utfall, det blev en alldeles frisk och nöjsam kvällspromenad för oss båda. När vi kom hem tillbaka blev det en ordentlig avsköljning med dusch. Bamse gillar att vara blöt.

WP_20160609_026  WP_20160609_030

Sommarpremiär på bianchi cykeln

WP_20160602_007

Varje år då jag tar premiär turen med landsvägscykeln är alltid som första gången. I kväll cyklade jag iväg alldeles ensam. Jag memorerade ordentligt så jag fick växlarna på cykeln under kontroll. Är jag inte på min vakt så hoppar kedjan av och då skall det mekas och donas och fingrarna blir alldeles oljiga, så det vill jag allra helst slippa.

Hela vägen gick det riktigt bra och vädret kunde inte bättre bli. Var till Särkimo och svängde. Blev lite sporrad av en vän som hade köpt sig en ny cykel. Han kom och visade den här om kvällen och den var av samma märke som min. Eftersom jag ju har cyklat på  min landsvägscykel några år, så passade jag på och gav honom några goda råd då. Bland annat hur han skall göra när han trampar med skorna som är fastlåsta i tramporna.

Detta visste jag mig veterligen kunna efter alla år som jag har praktiserat detta. I kväll när jag var 200 meter hemifrån slappnade jag tydligen av för mycket och gjorde en riktig landsvägsvurpa. Cykeln fick jag ovanpå mig så den klarade sig oskadd. Men mitt vänstra knä och arm fick ta smällen. Jag glömde tydligen de goda råd jag gett kvällen innan.

Vips visade sträckan 40 km.