Vi lär oss av varandra!

I går var jag på världens bästa föreläsning, enligt mitt mått mätt.

Ulf Lidman ursprungligen från Göteborg bor numera i Spanien. Göteborgaren som stod för sitt Göteborgska humor. Han berättade även om djupa livshistorier som fick oss åhörare att sitta tyst, stilla och lyssna. Vi kunde avbryta honom med frågor om vi hade några, men – vi hann inte. Han pratade både på sina in – och utandningar allt i ett streck från kl 9 – 16 med avbrott för mat- och kaffepaus. Det var han förtjänt av. Så full av energi och så mycket han hade att berätta. Jag önskar jag hade spelat in allt från början till slut.

Personligt och på gräsrotsnivå såg han också oss alla deltagare.

frontpage-alicante2

Ulf Lidman har två magisterutbildningar från USA, en i tvärkulturell krishantering och en i teologi med fokus på familje- och relationsterapi. Hans breda erfarenhet sträcker sig från arbete i flyktingläger i krigets Libanon, svältkatastrofer i Afrika, drogmissbruk och prostitution i Los Angeles till coachning av chefer, filmstjärnor och artister i de mest utsatta lägen. Under en period tjänstgjorde Ulf som präst inom Svenska kyrkan. Ulf är idag författare, rådgivare och en flitigt anlitad föredragshållare.

En av hans många historier: När han hade arbetat i Afrika och det blev mörkt om kvällen. Då tändes en brasa mitt i byn dit alla människor samlades, för det var enda platsen där det var ljust. Där fanns ingen el eller internet att fördriva tiden med. Det var kvällens höjdpunkt runt brasan, den mest givande stunden av alla. Dit kom de i alla åldrar även den äldre generationen, det var de äldsta som berättade sina erfarenheter. Intressanta och lärorika historier, för en god lyssnare. Där kunde det vara intressant att sitta och lyssna och dra i sig. Att fylla på bagaget.

Att lyssna är att lära

 

Hösten smyger på

I dag tog jag återigen en promenad på 10 km. Utan att se ett endaste djur, förutom två änder som simmade i ån, då var det så nära hem så jag hade nästan slutat hoppas.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Det har blivit riktigt höstlikt och så friskt, det känns så skönt i kinderna där ute och det går bra att gå raskare promenader när det är lite kallare.

Hösten är en bra tid. På sommarn finns det så mycket som skall pysslas med. Gräset växer och väntar ständigt på klippning. I blomrabatten sprider sig ogräset. Bären mognar en sort efter den andra, frysen skall fyllas. Och förväntningarna är många och det mesta hinner man inte med. Kanske det är bra?

På hösten lugnar allt ner sig igen, alla bären är färdigt inlagda, gräset växer saktare, naturen fodrar inte lika mycket ompysslande mer. Då är hösten välkommen! Hur intressant trädgårdsarbetet än är.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Naturen stressar inte och ändå hinner den med

Fördriva tid med spel

För någon vecka sedan var vi till Sverige, vi körde över från Vasa till Umeå med Wasaline färjan. Vädret på ditresan var minst sagt stormig. Endera fick vi sitta stilla eller så hålla fast oss i någonting när vi skulle gå. Vi höll oss sittande största delen av båtresan. När det stormade som värst hade vi ungefär en och en halv timme kvar till Umeå, då kunde vi inte prata mycket med varandra. Vi sände många,  långa frågande miner till varandra över bordet, sade inte så mycket, vi bara förstod varandra. Vi satt ju i samma båt. Ååå, varför stannade jag inte hemma. Vindstyrkan var 15 sekundmeter och vågorna var högre än på fotot. Då kunde jag lugnt hålla mig från fotografering.

dav

Största tiden av båtresan ägnade vi åt kortspel, det är något som jag alltid tyckt om, det blir en bra och rolig gemenskap när man är i en stor grupp. Vi skojade och hade roligt, mest var det klöver åttan som gällde. Alla spel har en regel och varje gång får man ändå lära sig något nytt av både kortspel och om varandra. Konstigt nog.

Följande dag var det lugnet efter stormen och jag kunde ostört fotografera solnedgången.

dav

Pokémon Go är ju någonting som är på tapeten just nu. Den nymodigheten har stationerat sig bredvid vår postlåda. Det tog en tag förrän jag förstod varför så mycket folk stannar där, allt från äldre personer till skolbarn, mopedister och bilister. Tidigt som sent finns det någon där som samlar sina poäng. Ibland går jag fram till dem och hälsar och börjar prata lite, då uppfattar jag ofta svaret med en lång blick, precis den långa blicken som vi sände till varandra över bordet på färjan. Fast orsaken till deras blickar är någonting annat – de spelar.

Pokémon skolning har jag också blivit erbjuden av någon spelare, artigt har jag lyssnat, men mitt intresset har varit kass. Nej Tack! Kortspel och sällskapsspel gillar jag. Och spelar jag så kan jag ju Vinna.

 

En lång promenad

 

Vi tog en långpromenad när solen sken som högst på himlen i dag. Natten har varit kall, bara några grader fast inte frost. Tur det för ännu får citrusträden stå ute, en liten köldknäpp gör dem bara gott. Sedan får de komma in.

Solen sken och Bamse och jag var i vårt esse, bättre kunde vi inte ha det. Vi var på strålande humör och ju längre vi gick ju gladare blev vi. Då han är med på långpromenader, får jag ofta känslan av att jag går för långt med honom, precis just då rusar han oftast iväg  inåt skogen så det bara brakar i buskar och träd – så snabbt kommer svaret, att han har det bra. Alla djur bör uppmärksammas.

dav

Bamse på hugget i dag.

dav

Citrusträdet mår gott i septembersolen.

Vänd ditt ansikte mot solen, så faller skuggorna bakom dig.

Vi gick vilse

Långskärsholmen som vi gått över så otaligt många gånger, där gick vi vilse i går. Största holmen på Långskär, den rundar vi inte på en dag.

Efter maten passade det bra att ta en promenad över holmen, jag kände på mig att jag inte ville gå ensam, så jag frågade mannen om han vill komma med, jag skyllde på ormar som jag har stött på där någon gång förut. Så klart kom han med, genast började vi fundera var någonstans vi brukade gå. till vänster eller höger. Så småningom kom vi ut till sjön mitt emot, vi kände inte igen stället, med facit i hand kom vi ut alldeles för långt till höger. Vi strövade på ordentligt och fick hålla oss till sjösidan för att alls kunna orientera oss något så när och någon ljusglimt som kom fram genom skogen.

Så småningom kom vi på rätt riktning igen. Det som ställde till det för oss var att vi undvek berg med stora stenar med mossa och djupa hål däremellan.

dav

När vi hade strövat runt och åter runt i skogen började vi så småningom känna igen oss. Vilken lättnad. Och vilken tur att jag följde magkänslan och inte gick ensam. Bamse gick det ingen nöd på, bara skoj. Han tog sig ett dopp så fort han såg chansen.

mde

När vi äntligen kom tillbaka till villan hade vi vandrat i två timmar. Vi var lagom trötta och kläderna genom blöta då var det skönt att tända eld i bastukaminen och bada bastun. Nyttigt och roligt att gå i skogen,  men nästa gång skall vi bara hålla oss till vänster.

dav

Dimmigt på sjön.

Dottern ringde i kväll och undrade om vi har hittat hem efter gårdagens strapatser.

Plötsligt är den bara där

mde

Sälen svängde om och kom simmande tillbaka förbi oss.

Tänk att vi fick se den till slut.

Min vana trogen morgonsimmade jag, 16° i vattnet – det bästa som finns – hur härligt som helst – blir som ny. När jag sedan stod på bryggan och njöt efter simningen, får jag syn på någonting mörkt ovanför vattenytan. Sjön låg alldeles lugn och stilla, det var för långt borta att kunna se vad det var, men jag kunde ändå ana vad det var frågan om. Snabbt  hämtat jag kikaren, men då jag kom tillbaka var den redan försvunnen. Efter det syntes den igen ett par gånger.

Då den syntes längre bort nära stenbumlingarna, hoppades jag att den kanske svänger om och så blev det. Den svängde, för helt plötsligt dyker den upp och hämtar ny luft precis framför oss, för att kunna fånga den på bild nu så fotade jag inifrån.

Jag har nog smått väntat på den hela sommaren och då jag nästan gett upp hoppet så finns den bara där. Det händer ändå mycket i naturen, även om det är sensommar.

Nära älgen

images

Nu har det hastigt svängt till mörkare kvällar och redan runt nio tiden börjar det skymma. I går kväll strax efter kl nio när jag var på väg mot Oravais och körde uppför Karvat ”langbackan” så stod älgen i dikesrenen. Just före hade jag tänkt, nu kan älgarna vara i farten och i nästa sekund stund fanns den där, alldeles nära vägen, kanske fanns där flera än en. Det såg ut som om den var på väg över vägen.

Ja, vad kan man göra? Min första reaktion var att börja blinka med lyktorna åt bilarna som kom i motsatta riktning och som tur var så fattade de varningen och började bromsa. Stället är ju känt för älgars övergångsställe och olyckor har det hänt där förut.

Gåshud hade jag nog några km länge fram, men är tacksam över änglavakten. Tydligen gick det bra den här gången, som tur fanns det ingen annons om älgolyckor i Vasabladet i dag.

På hemvägen i morse såg jag mig extra noga för när jag körde förbi stället och varför inte sakta ner farten vid alla älgstråk.