Upp och ur bekvämlighetszonen.

Åh, hur ska jag hinna, hur ska jag orka nu igen. Hela kroppen vill röra på sig, tankarna snurrar och bestämmer och det känns tungt att ta sig över tröskeln och röra på sig. Bara få en början sen går det så lätt, tid finns alltid. Och gymnastikprogram finns det i mängder. Nu följer jag ett nytt, fast det finns ändå många gamla punkter. Ibland skall det andas in – ibland ut, att andas tar ingen extra tid, det gör vi automatiskt, antar jag.

Det är så bekvämt att bara gå på i yllesockorna och inte göra något alls för kroppen, ta det lugnt. Bara så ett frö så har jag börjat, sedan är det inget annat än roligt.

Så har jag har både gymnastiserat och stretchat. För varje programpunkt  blir det bara bättre, humöret stiger, kinderna börjar bränna och färgen kommer på köpet. Värt att stiga upp ur soffan.

Nej, jag började faktiskt med en rask promenad i hundsällskap, 5 km i solsken den 25 november, vi var så glada att vi hade möjlighet att få vara ute i så fint och vackert väder, varmt var det också 3 – 4 plusgrader, ingenting att klaga på det.

Samtidig som jag anstränger och pinar mig, vet jag att det här gör så gott för kroppen. Det jag kan göra själv behöver ingen annan göra åt mig, jag vill slipper springa runt och klaga hur det värker och hur spänd och styv jag är. Möta olle i grind!

Pilatesrullen är ett bra träningsredskap för spända muskler, fast det tog ett tag, några månader, förrän jag kom underfund med den. Ligger stadigt på golvet rullar ingenstans, mycket samarbetsvillig attiralj.

VÖRÅBOR CYKLAR TILL PARIS

Här nedan på Kommunbladet finns en artikel om Team Rynkeby – God Morgon! Vi är 10 personer från Vörå som cyklar för välgörenhet.

Bladet sänds ut till alla Vöråbor också de som flyttat från Vörå har möjlighet att få det hemskickat. Tidigare kom Kommunbladet i brevlådan en gång per månad, nu är det spartider och kommer mera sällan. Det här var sjunde bladet för i år, ganska bra det också.

Vi är en trevlig grupp, de flesta Vöråbor kände jag från förut, inte riktigt alla, glad att lära känna alla dessa människor. På bilden saknas jag och lagledaren.

VÖRÅGRUPPEN

Vi är ett glatt gäng alla med samma mål. Vi samlar in medel för svårt sjuka barn och ungdomar. Också träning som gäller –  här inomhuscykling vid Botnahallen i Korsholm.

(texten är otydlig då jag fotat med telefonkameran, om ni somar kan ni läsa texten).

 

23561802_1516618325041139_8853024377215432892_n1-429x500

 

 

BARA PERSONKEMIN STÄMMER SÅ LÖPER ALLT SÅ LÄTT

Så himla roligt det är att prata med människor som det bara flyter på med, bara pratar på och allt stämmer så lätt. Det känns som att man förstår varann redan innan man alls börjat prata.

Råkade härom dagen utför vise versa i omklädningsrummet, då jag hade varit och vinterbadat.  Stämningen var alltför tillgjord och betoningen på pratet var alltför överdrivet, blickarna var också överdrivna. Jag kände bara att ingenting stämde, hade ingenting att säga, log bara lite för artighetens skull. Allt var bara pinsamt och obekvämt. Det är i omklädningsrummet som vi hämtar nya krafter, dricker mera vätska äter en banan och bara njuter!

Till slut försvann de till sitt. Snabbt därefter kommer en annan rask dam in i samma ärende som alla vi andra. Hon ägnade sig åt sitt, jag åt mitt, vi såg knappt på varandra. Samtidigt som vi växlade några ord om det gemensamma intresset. Några ÄRLIGA, FÖRNUFTIGA ord växlade vi med varandra på ett hederligt äkta sätt och genast föll alla pusselbitarna på plats, med bara några få utbytta meningar förstod vi varandra.

Hon visade krafterna vi får genom att räcka upp armarna – YES – kroppsspråket signalerade också rätt. Det här ger energi! Några äkta ord och genast kändes det bättre.

Jag älskar min hobby, så stolt och glad att jag har min egen nisch, det gör de flesta som är där. Däremot vet jag inte varför vissa personer alls kommer dit. Missförstå mig ej! Majoriteten överlag är bra. Glad, vänlig, hövlig, oftast får jag så mycket i utbyte med de andra medlemmarna. Men en pingvinflock på ca 1000 stycken så hör det väl till med några undantag.

 

YES

EN HUNGRIG EKORRE.

Tidigt när första snön kom började vi mata fåglarna med solrosfrön. Jag ordnade det  bekvämt och nära med matningen för inkommande vinter och ställde ett ämbar med frön i på lekstugeverandan nära till fågelbrädet.

Varje gång jag gick och dit och skulle fylla på mera frön var fågelbordet upp och nervänt, jag ställde det till rätta och nästa dag var det upp och nervänt igen.

Fågelbordet är ett litet nätt hus med ås tak, som har hållit maten torr. Det börjar bli till åren kommen, ända sedan dottern gick i lågstadieskolan, det har tjänstgjort och varit perfekt för ändamålet. Tyckte det var lite konstigt, men tänkte inte mera på det, förargligt var det förstås då maten alltid var våt och geggig av regnet, fåglarna är noga av sig och vill inte äta vad som helst.

Några dagar rättade jag till fågelbrädet och började undra om det kanske är dags att skaffa ett nytt och stadigare som hålls upprätt.

Från köksfönstret fick jag sedan förklaringen till vandaliseringen. Boven i dramat blev filmad.

 

Snart skall de få ett nytt fågelbord, mannen snickrar för fullt. Hoppas bara att både fåglarna och ekorren blir nöjda och kunna samsas som de hittills gjort riktigt bra. Det gamla vill jag ändå inte slänga, det får bli ett renoveringsprojekt.

Varje dag är den där och huserar.

HUNDMOTION!

De här senaste dagarna har jag inte bara motionerat Bamse, vi har tagit sällskap av Troja också. De känner varann från tidigare och har möjlighet att träffas någon gång nu som då, titt som tätt – vartannat år eller så.

Ändå när de träffas är det inte mera konstigt än så, en snabb koll och så är saken klar, för vi skulle ju ut på promenad eller hur. Här skall prioriteras!

De är så olika varann, som de bara kan bli. Och så van ögat kan bli, de flesta som jag träffar och pratar med när jag är ut med Bamse, tycker han är stor och kraftig. Då jag har gått med Troja en stund och sedan ser på Bamse, först då förstår jag vad de menar.

Troja är en jakthund av rasen schillerstövare, hon är också en riktig sällskapshund, så snäll och sällskaplig och lätta att handskas med. Hon uppförde sig korrekt när vi mötte en annan stor jakthund som var på promenad med sin ägare.

Bamse en labrador, snäll pålitlig vill helst vara i centrum, men accepterar ändå att barnen och vi andra tar första plats.