Nattcyklingen 22.00 – 07.00 23 – 24. 3

Natten mellan fredag till lördag var dags för Botniahallens tredje nattcykling. Det börjar kl 22 på fredagkväll och avslutas 07 på lördagmorgon.

Första gången ville jag inte vara med, andra gången hade jag inte möjlighet, tredje gången var jag med och ångrade att jag inte hade varit med alla gånger.

Kanske är jag lite galen tänkte jag som far och cyklar på natten, när jag förberedde mig på kvällen och packade väskan. Väl på plats kunde jag snabbt konstatera att jag inte var ensam om den tanken. Det var bara att nöta på och cykla runt banan, ensam var jag inte, vi var ett 50 tal cyklister där.

En tillrättavisning fick jag också om cykelreglerna runt banan av en lagmedlem, han påstod att jag borde bestämma mig vilken bana jag skall cykla efter, inte vingla för mycket. Precis just när han sade det, kände jag mig trött och var i en svacka, så tillrättavisningen kom inte mera lägligt. Jag  förstod läxan med en gång. Mest synd om honom, han måste ha haft fullt upp med tillrättavisningar åt många andra som inte var i balans, det var en och annan som hade precis som jag, svårt att välja vilken bana de skulle hålla sig i.

Däremot blev jag så glad när en annan grupp kom cyklade förbi mig och Göte tjoade till mig, häng på här bakom oss. Precis vad jag behövde höra då, först då kom jag mig igång. Barmhärtigt gjort tänkte jag! Han såg vad en nybörjare som jag behövde höra!

Inga problem inträffade fast risken kanske ändå är större nattetid, för visst känns huvudet mera däst på natten.

Nöjd med cyklingen blev jag, fick 100 km mera på mätaren. Kl 03 på nattkvisten var det dags för gemensamt kaffe och smörgås, efter det var mitt mål fullbordat. Musklerna var sträckta och det smakade bra att fara hem till en varm säng.

Många nya erfarenheter och idéer fick jag om vad som bör förbättras, rättas till både med mig själv och med cykeln. Det tog jag med mig hem och är redan på gång med förbättringen.

Summa summarum! Nattcyklingen gav mer än den tog!

 Här har Lotten och jag parkerat våra fina nya cyklar.

 

Vad va det jag sa!

 

Jag är nog aningen för snäll

efterlåten tystlåten.

 Ångersam vill ha allt tillbaka

vem klarar sig på enstaka.

 

Tyst som ett tidningsställ

längtar bort till vackert fjäll.

Ångrar mig som i ett flyktingläger

någonting jag överväger.

 

Vilar endast en kort stund

tålamodet blir vemodet.

Inte högmod bara argmod

någon som påstod.

 

Pratar men inte förstår

undrar hur jag mår.

Söker boken som heter duga

aldrig jag skulle halvljuga.

 

Lurad kanske jag känner mig

men snabbt jag ändrar mig.

Det blir en riktig soppa

som jag snabbt kan stoppa.

 

Jag kan inte riktigt höra

sätter på mig förbättringsöra.

Nu kan jag höra kilometrar långa

ta tillvara allt och fånga.

 

Mycket smak i en liten korg

packad med kärlek och stor omsorg.

Läckerheter i alla smaker

bättre de än prydnadssaker.

 

Nu kastar jag min duga bok

 blir jag nånsin riktigt klok.

Smaskar istället på en ostkaka

bjuder också min make att smaka.

 

Att vräka i sig är inte bra

för dubbelhaka vill jag inte ha.

Av alla sorter det finns att få

så har jag valt detta så det så!

Spinning och core

I går kväll var jag på spinning igen, jag får ge järnet och tränar ganska mycket nu inför min cykelresa till Paris.

I dag kände jag mig riktigt trött, jag undrar varför, jag brukar inte vara så här trött, somnade på soffan med katten på armen och hunden på golvet nedanför. När jag vaknade öste det ner snö utanför fönstret och jag var snabb att skylla på nederbörden.

På spinningen trampade jag i 45 min 30 min intensiv träning, med både lättare och tyngre motstånd, mest tyngre tyckte jag det var i går – stående och sittande, det gick som en dans jag trivs som fisken i vattnet när jag sitter där och trampar så svetten rinner, medan musiken spelar trampade vi i takt. Helt plötsligt tystnade musiken (lite strul med tekniken) och jag kände mig illamående, men vad är detta tänkte jag. lika snabbt börja den spela igen och illamåendet försvann.

Första gången jag var på spinning var i höstas, då berättade några av lagkompisarna att första gången man är på spinning, så skall man bli både illamående och svimfärdig, vet inte om det var på skoj eller allvar. Åtminstone mådde jag bra hela mitt första spinningpass. I går däremot var första gången som jag kände illamående.

Att trampa i takt med musik och discobelysning gör att det känns hälften lättare. Det är så häftigt att trampa i takt med bra musik – EUPHORIA med LOREEN är jag så förtjust i!

Efter spinningen bytte vi snabbt sal, där hade vi core med stretching, då fick jag kramp i benet. Det var också första gången jag har upplevt kramp i benet, det gick snabb över med lite massage, någon gång skall vara den första.

Cykelresan till Paris, kräver både tålamod, träning och mycken planering, förstås en lärorik period. Det är nog många gånger som jag hellre skulle vilja sitt i soffan med ett handarbete i händerna och och bara ta det lugnt, ändå finns det inget träningspass som jag ännu ångrat.

Förberedelserna på går hela året och insamlingarna tar mycket tid och kraft och som jag lär mig så mycket nytt av. Inte minst så många nya människor som jag har lärt mig känna och många som jag ännu inte känner.

När jag inte vet hur jag skall orka träna, brukar det hjälpa med att jag tror och vet att kroppen mår bättre av träning än för mycket stillasittande i soffan med sticksömmen.

Här från ett annat tillfälle i sällskap med lagkompisen Lotten, jag är skottkärran och hon kör lasset, så rullade vi iväg över gymnastikgolvet, sedan blev det vise versa.

Nu har jag cyklat 2.475 km både på trainern och i Botniahallen, så jag är en bit på väg!

Vargflockar rör sig i nejden

Trodde aldrig jag skulle behöva vara rädd att röra mig i skog och mark här i våra trakter, men det är sanningens ögonblick. Dagliga observationer och artiklar i dagstidningen om hur vargarna stryker här runtomkring i våra trakter börjar bli skrämmande. De har tagit rådjur som de ätit sig mätta av, även en katt har setts stryka med. Att de dessutom rör sig så nära bostadsområden och människorna och inte är desto mer skygga av sig.

Vår härliga promenad i skogen på 8 km som Bamse och jag tycker så mycket om, får jag som det ser ut nu allt glömma. I stället får vi gå nära bebyggelse och i närheten av folk och fordon, då är vi också ute, men ingenting gå upp mot en skogspromenad, gamla skogsvägar, skogens tjusning och en hund som får springa fritt och ostört.

Jag kan knappast tro det, att vi har vargar som springer här när oss. Nu har de setts åt alla håll och väderstreck, så jag tänker ge mig.  Jag vill inte se min hund bli offer för en varg. Möter vi vargen är det sent att prata fred!

Vad gör jag om vi möter en eller flera vargar? Ylar!