Värmeböljan

Känner mig lite kufisk i huvudet i dag, det är värmen påstår mannen, tror det jag också fast jag brukar inte känna mig så här, det brukar inte vara så här varmt heller. Nu är det för varmt.

Det går inte ens att göra någonting i solen, så då får jag jobba efter naturen och följer skuggan.

Kom att tänka på att det inte går att göra så mycket. Har hunnit springa i värmebölja, det brukar vara ganska tufft. Cyklister är ut som synes i trafiken, det är friskare när vinden känns av på ett annat sätt.

Drar mig till minnes när jag ofta och gärna brukade fara ut på en jogginglänk, det börjar bli längesedan nu – känns det som. Brydde mig aldrig i vad det var för väder. Det började bli höst och snöblandat regn, i det vädret brukade jag gilla att springa, det blåste också ganska hårt.

Ofta brukade jag se en man som var på sin gård och donade, vi hejade alltid på varann. Den söndagsmorgonen möttes vi på vägen i ruskvädret. Han säger till mig, ”hördu det ser nog för hopplöst ut det där”! Tycker du det svarade jag och fortsatte. Det var ju bara jag som visste hur roligt det var att springa i höstrusket, snöflingorna piskade mot kinderna och jag mådde så bra, ännu bättre när jag kom hem tillbaka.

Så olika vi kan tycka, bättre det än att sitta inne för mycket. Han gick hopsjunken och dan, så jag kunde lika gärna ha sagt samma sak till honom, fast jag bryr mig inte i vad var och en har för sig, har fullt upp med mitt eget.

Att jag sprang 10 – 20 km flera gånger per vecka gjorde bara gott oberoende väder. Inte minst att komma hem tillbaka, rödbrusig i ansiktet, blodcirkulationen susade i kroppen, som jag mådde.

Lite annorlunda är det nu, i kväll cyklade jag till dotterns för att sköta om husdjuren medan de är på semesterresa, 4,5 km en sträcka – riktigt passlig. Det är bra för knäna att cykla är konstaterat. Simma gör jag varje dag – ibland flera, så jag får min motion. Perfekt!

Känner du för att springa, sade min kloke läkare. Så spring!

 

Från köksfönstret visar vår nostalgiska mätare 38 grader i solen.

 

Vattentemperaturen vid villan 24 grader, vatten är klart vi ser ner till botten på 2 meters djup. De är det bästa med havet så nära inpå, att få ha så klart och fint vatten hela tiden.

Vattentemperaturen sjunker snabbare än vad den stiger. För mig gör det inget, jag gillar kallt vatten.

Glassen i strupen

Sitter bredvid en vass

och äta en glass.

Ingen lyxklass

för jag glömde min madrass.

 

Det skulle vara världsklass

att ta ett träningspass.

Sitta här med en mjukglass

i fel prisklass.

 

Ett helt busslass

lyssnar på jazz.

Medelklass i damklass

tänk att de är så pass.

 

Glassen slank dit upp

de pratade på som en tupp.

Det var en hel popgrupp

fast de lät som en ögrupp.

 

Sluta upp med att lipa

håll hårt om struten och knipa.

Där simmar en ripa

ska det vara så svårt att begripa.

 

Inte sitta och delta.

det är inte bra att svälta.

Det går snabbt för glassen smälta

nästa gång ska vi tälta.

 

Med glassen i min hand

tittar jag på en an.

En badstrand med mycket sand

och saknar mitt pannband.

 

Men vad det är märkvärdigt.

faktiskt lite vedervärdigt.

en så stor grupp

och ingen har mungiporna upp.

 

Dags att hemåt vända

de var ändå inga kända.

De har något annat på sin agenda

att sitta i bussen fastspända.

 

Saknar de oss där hem

ska jag meddela dem.

Det var glassen som var i kläm

inte mitt dilemm.

 

Undrar om de vet där hemma

att det är jag som ska bestämma.

Då får alla instämma

bäst att klä sig till fågelskrämma.

I samma backe

Samtidigt som jag körde bil i morse och skulle på ett ärende emot Vasa hållet, satt jag och tänkte, ser jag en älg nu så skall jag stanna och fotografera, annars så ångrar jag mig efteråt. Trafiken är ju ganska livlig på riksåttan speciellt morgontid, i affärerna är det lugnt, ä så jag passade på den tiden, det spar både tid och allt onödigt runtomkring.

Jag satt och mediterade – ser jag älgen nu skall jag först kolla om det finns en infart att svänga in på, ta av solglasögonen, ta av ljudet på radion, knäppa av säkerhetsbältet, sätt på kameran i telefonen.

Och när jag hade färdigt förberett mig, syntes något mörkt på långt håll, på samma sida som jag kom körandes, där fanns också en avtagsväg intill skogen, så det var bara att följa mina instruktioner som jag just hade memorerat. Öppnade bildörren i största försiktighet, gick varsamt fram och fotograferade konungen. På fjärde fotot tyckte den ändå att det fick räcka och sprang in bakom träden, det kunde den mycket väl göra, jag var nöjd nu.

Många bilar körde förbi, en bilist saktade farten och såg säkert vad det handlade om, det är många gånger som jag också gjort samma sak och ångrat mig efteråt, att jag inte kunde stanna och ta ett foto på den ståtliga älgen, brukar jag tänka.

När jag gick tillbaka till bilen var jag nöjd, bilen hade jag ordentligt parkerat på infartsvägen, så vi inte störde den övriga trafiken och foto på älgen hade jag in i telefonen. Inte ens  poliserna hade någonting att invända fast de också körde förbi, uslare saker har de väl sett.

När jag fortsatte mot målet, var jag så nöjd över min insats. Det kändes som om jag hade fått en karamell, fast jag inte är speciellt sötsugen av mig, är jag det avhjälper jag det med choklad i stället.

På den här backen har det hänt saker förr, lite märkligt är det nog när jag tänker efter. För tolv år sedan råkade mannen ut för en trafikolycka nästan precis på samma ställe. Det tänkte jag inte på när jag fotograferade älgen, vi har farit förbi här så många gånger så vi har nästan glömt bort stället, någon gång tänker vi på det. Det såg ut på ett annat sett då, vägen har förbättrats sedan den tiden. Älgen i olycksbacken!

Ett två tre, på det fjärde räckte de.