Min blåa WHITE 6FATPRO

Stadig att cykla på, min WHITE 6FATPRO som snälla tomten kom med.

Efter ett uppehåll från vintercyklingen, blev det helt plötsligt barmark, det kändes som att cykla första gången igen, efter 1 km så mindes jag allt igen. Den enklaste cykeln jag prövat, lätt och enkel flyter bara iväg.

I vinter cyklade jag lite också, det bästa med växeln att jag kunde ha tjocka läderhandskar och det fungerade helt bra att växla med endast tummen.

Hade nog svårt att tro, när jag har hört hur omtyckt den är, inte förrän jag prövat förstod jag. Ingen skillnad på underlaget, snö eller is så rullar det bara iväg. I går prövade jag grusunderlag, lika stadigt och bra som på snö och is.

WHITE 6FATPRO

 

Isen smälter om några veckor sjösätter vi båten. Jag blev förvånad när en skrinnare frimodigt for iväg över isen till andra sidan, att folk vågar förstår jag inte.

När jag ser tillbaka har vintern gått snabbt, svanarna har just farit och nu är de tillbaka.

Ändå lite ovanligare vinter har det varit, blåsigt – det syns på gruset och gräsmattan hur den är täckt av granbarr, vi som har skogen runt om oss och ändå minns vi inte att vi haft så mycket skräp och barr på gården något år tidigare. Snön kom fort och lämnade kvar, jag hann inte räfsa undan efter stormarna som jag vanligtvis brukar.

 

Naturen ler!

Rose

Våren är en brytningspunkt.

 

Den här tiden börjar jag längta allt mer efter våren, det är en efterlängtad årstid. Tiden då det händer något i naturen, djuren vaknar upp ur ide, allt tinar upp och det börjar röra sig på marken, första vårblommor och lökar som söker sig upp före all snö smält bort.

Minns en gång då jag hade varit på promenad till kallvattenkällan, där är det också roligt att följa med vad som händer. I vinter har en källa varit öppen, den andra igenfrusen och täckt med snö. Kanske –  hoppas den vaknar till liv snart igen och vattnet börja porla upp.

Den gången sken solen på snödrivorna, det såg lite märkligt ut där i dikesrenen, jag stannade och såg en huggorm som inte rörde sig, så jag trodde först att den inte var vid liv, den var nästan ljusblå där den låg raklång på snödrivan. Så klart måste jag kolla med en käpp och rörde i den lite, då kröp den långsamt in i en rishög alldeles bredvid. Först då förstod jag att det var faktiskt en levande orm. Brukar tänka på den ovanliga händelsen när jag går där förbi den här årstiden. Trodde knappast det var sant det jag såg.

Det hade ju varit roligt om jag hade haft kameran med, så jag kunde visa eller rättare sagt bevisa, hur ljusblå den var på snön. Blicken brukar fara ditåt när jag går förbi, ifall det skulle hända igen.

Några svanar har också redan kommit, snart får jag väl se när de kommer svävandes ovanför byn. Nu kommer vårtecknen efterhand. Snön smälter, det har farit en hel del bara från i går, nästan så det börja gå att cykla efter vägarna, för den ivrigaste cyklisten.

Varje vår är förväntans tider!

Rose

För ett ljusår bort.

För ungefär ett år sedan cyklade jag nattcyklingen på Botniahallen. En speciell känsla som både gav och tog – mest gav. Cykla på natten – då är det endast det som gäller.

Göte sköter sin hälsa, cyklar han inte i Botniahallen syns han ofta springandes på vägarna  i Oravaistrakten, senast syntes han till i dag. En bra livsstil att motionera och hålla i gång som han gör, är inte det sämsta.

Många maraton har han också sprungit i olika länder. Han har redan passerat 100 strecket och är en bra bit över och resultaten är goda. Det är bara en uns ur djungeln.

Motion är något som jag också brinner för. Nu får jag ta det lugnare, dessvärre. Kanske om något månad om något år. Vem vet. Det är bara att kämpa uppåtbakåt. Jag har inte den blekaste aning, det brukar ordnar sig.

Dagsfärskt från Vasabladet.

Göte redo för start.

Texten är otydlig förstora för läsning.

 

Det är i motvind en drake stiger!

Rose

Glashala backar och höga höjder.

 

I dag sken solen

såg den från gungstolen.

Kommando ur predikstolen

ut med dej i vårsolen.

 

En egendomlig syn

vackra moln i skyn.

Lyste över byn

 hälsosamt för hyn.

 

Ibland behöver man vara anonym

åtminstone över havregryn.

Det är bra med helhetssyn

och fodras lite disciplin.

 

Jag längtar till våren

dricker kaffe och påtåren.

Har lärt mig med åren

att hålla mig i skidspåren.

 

Är det bottenspår

tar det länge som ett år.

Hellre skida i enkelspår

med mitt barnbarn Ellinore.

 

Dom är inte från i fjol

mina gamla skidskor.

Det är märket att föredra

håller årtionden och är kanonbra.

 

Året som var jättehalt

hade jag valt och redan betalt.

Vädret var onormalt

i backarna var det jättehalt.

 

Först kändes det katastrofalt

efteråt var det helt mentalt.

 Vi var några busslass totalt

så det var socialt.

 

1997 året jag skidade Vasaloppet!

 

Rose

Hållas på fötterna.

Dagarna går, veckor, månader och år. Jag hinner knappt med.

Glad över mina spikskor, utan dem kunde jag inte ens gå ut i halkan. Nu kan jag gladeligen gå var som helst, med vilket underlag som. Ändå tar jag det varsamt och ser mig för, allt kan hända på en isig byväg.

I dag var vi allena på promenad, vi njöt av tystnaden och det är varmt ute, +3 grader, i natt har det regnat. Vi träffade bybor på vägen, alla med varsamma steg i halkan.

Veckan som varit har vi haft besök av barnbarnen från södra Finland som haft sportlov, en vecka tidigare än här. Vi hann både simma och vi var utomhus en hel del. Promenerade med Bamse och pratade, ventilerade och funderade.

Se upp i backen, annars far det neråt tillbaks snabbare än uppåt.

Dags att söka sig in och vila.

 Ser ut som våren bara vi svängde av på vår gångstig.

 

Värt att välja stig!

Rose

Töjer skuldrorna.

En riktig lagom morgonpromenad i frisk och skön luft med Bamse. Efter det sträckning och töjning. Det känns så bra i kroppen efteråt, musklerna behöver töjas, varmt och behagligt kändes det.

Allra sist gick jag ner i källaren och sträckte på skuldrorna. I dag märkte jag att träningen hade gett resultat, har varit skeptisk till att jag skall alls ska kunna komma mig upp, men varefter har jag märkt skillnaden och i dag faktiskt märkbar skillnad. I dag lyfte jag mig upp lite.

Inte på långt nära, när jag ser på ett av våra barnbarn som är så intresserad, han lyfter och svingar sig upp hur lätt som helst, endera med två armar, han flinar åt mig när jag står där och ser på honom när han bara hänger och slänger i en arm.

Jag är glad att jag klarar mig så här långt och motiverad att fortsätta träna, för jag vet att det är bra, både för skuldror, axlar och armar.

”Det är många som inte ens klarar av det där”, sade en pingvin medlem åt mig när jag töjde ut skuldrorna. Det skulle jag inte ha trott, men när jag närmare tänkte på det, så visste han nog vad vad han pratade om. Är inte armar, axlar och skuldror i skick, så kan man inte ens flänga.

Det är jag glad åt att jag är i så pass bra skick att jag kan både sträcka ut men också dra mig upp. Skulle så gärna vilja ha lika bra teknik som när barnbarnet gladeligen demonstrerar för mig.

Jag fortsätter och övar. Ännu har jag inte ångrat något träningspass!

 

Övning ger färdighet!

Rose

2 + 2 rådjur i månskenet.

I kväll hade vi tur och var långt ifrån ensamma, det kändes så förnöjsamt och bra. För till höger om byvägen stod två st rådjur och iakttog oss på behörigt avstånd, kunde ändå se dem klart och tydligt fast det nästan var mörkt ute, deras svarta profil syntes så bra med vit snö som bakgrund, för månen lyste och hjälpte till. Vi njöt i månskenet, värmen + 4 grader 15 februari.

När vi vände om och gick tillbaka, hann vi gå en bit och på andra sidan vägen stod två stycken till, samma med dem syntes så bra i månskenet. Inte var de samma som vi såg när vi gick, för de sprang iväg till skogen och kom nog knappast därifrån så fort. Det var en helt annan stam, som rörde sig nära lilla utfodringsladan.

Det är så vackert, så roligt att kunna se hur djuren springer bland oss. Djurriket, det trivs jag med – de tycks också trivas här.

Resonera om stan går inte på samma sätt. Dit var jag i veckan och blev helt uttråkad efter en kort stunds sökning i butikerna. Till sist fick jag det jag skulle ha. Och helt abrupt träffade jag på två stycken bekanta efter så många år. Vi bara råkade korsa våra stigar alla tre, från olika håll. Roligt och många glada skratt hann vi också med.

Pratade med en medmänniska  i morse och vi var överens om att man kommer sig långt med humor och glada skratt.

Tack vare månens svaga sken kunde jag iaktta rådjuren som var så svarta och vackra med vit snö som bakgrund. Så vackert!

I det enkla bor det vackra!

 

Siktar mot månen.

Rose