Krispigt och vackert på sjön.

SONY DSC

Röd om kinderna, plankan är färdig och jag är nöjd, jag klarade den i kväll igen, sista minuten riktig skakis och varm blev jag om kinderna.

I kväll tänker jag hålla mig inne. Har inte så stort behov att gå ute efter jag varit och vinterbadat. Vattnet är nära – 0 nu, det känns i skinnet när jag simmat färdigt och går uppför stegen, 2 x ca 10 meter och doppade mig 2 gånger – först och sist. Kroppen och huden mår bra av den uppläggningen. Hängde i pull up stången och tänjde ut axlar, rygg och in i bastun tillbaks.

Solen värmde när jag stod på bryggan och solade en minut. En pratsam och gladlynt dam påpekade hur vackert det var, där solen speglade ner på isen och snön. Sedan försvann hon ner i vaken, glad och trevlig är hon alltid och ännu gladare var hon när hon kom upp tillbaka.

Så får det räcka, hann inte med någon promenad i dag. I morse satt jag och stickade och stickade en födelsedagspresent som snart skall vara färdig.

Men kinderna har jag rosat ett par gånger ändå.

En ny dag i morgon

Rose

Lite reflex lyser upp.

Ut i strålande solsken gick vi. Fick syn på ett grått djur nära skogen en bit bort, det såg oss – såg det ut som. Är det vargen eller vad är det, samtidigt skuttade den iväg till skogen, svansen viftade vitt, en vitsvanshjort som tur.

Vid skolan var det livligt och många bilar, något på gång och flaggan i topp. Skönt att inte behöva bry sig tänkte jag, inte höra – inte höras, inte se – inte synas. Bara nöjd att gå förbi med min svarta prins, Bamse.

En bil såg ut att vara på väg därifrån, den hade stannat vid skolan utfartsväg, ändå stod den bara kvar och kom sig inte därifrån, inga människor och inga bilar att väja för. Då helt plötsligt kom en bil och precis då körde väntande bilen ut framför, som tur hann den bromsa och förhindrade en krock. Dessa tankspridda varelser.

Så var det min tur att klåpa. Vi gick hemifrån i solens sken, lika hastigt gick solen ner och vi hamnade i skymningen, vi fuskade och tog inget reflex på, så i stället fick vi gå långt ner mot diket när vi mötte bilarna. Brukar tänka när jag kommer körande i bil och möter någon person som mörkt kommer emot utan reflex, hur kan någon människa komma utan reflex i detta mörker. Det händer den bäste, i dag hände det mig. Så reflexmässigt på med reflexvästen.

 

En stor sak beror ofta på en liten

Rose

När borta är nära

På kyrkogården är det vackert alla årstider. Sommartid en färgprakt så långt ögat kan nå, stora lönnar och många andra lövträd och barrträd pryder upp. På hösten är det levande ljusen som förmedlar stämningen. Vintertid är det mesta täckt av snö och endast gravstenarna som syns. Juletid är det så vackert med dekorativa stora julgranar som utsprider stämningen över gårdsplanen och gravgården.

Det är så lugnt och fridfullt att vandra där, se gravarna och läsa på gravstenarna. Kommer ihåg gamla minnen när jag ser igenkännliga namn, äldre och yngre årtal, kända och okända namn. När jag ser mina anhörigas namn, då kommer allt så nära, fast de är så långt borta.

Vår vackra kyrka i höstskrud.

  Vörå kyrka. Finlands äldsta träkyrka Invigd 1626 blev Korskyrka 1777 Kyrkotornet är 42 meter högt med ståtlig tupp allra högst.

 

Vår bästa tid är nu!

Rose

Livligt i skogsbacken

Ofta händer sig när vi kommer ut på gården att det sprakar till i skogen bakom träden och det hörs ljud av något djur som skenar iväg, så gjorde det i dag också. Kan bara ana vad det var, närmast var det en hjort eller älg, något var det ändå. Roligt att bo så nära skogen. Min allra bästa granne.

Det tog ett tag förrän vi kom på varifrån oljudet kom som lät så konstigt, redan någon gång i sommar hörde vi det första gången, trodde bara det var ett hackspett som hackade i något träd. Men det var herr ekorren som gnagde i sig av renhornet, som jag har på fotot här nedanför. Åtminstone är det två stycken som turas om och gnaga. Nära får jag komma med kameran innan de hoppar iväg därifrån, inte är de speciellt skygga av sig heller. Kanske det är i stil med nötter näringsmässigt för deras del, bra med varierande kost.

Ekorren tycker att renhornen skall hållas korta.

Fotot  här nedanför, fotograferade jag vitsvanshjortarna från köksfönstret i dag, de är en riktig fröjd för ögat. Dagligen kommer de dit ungefär vid samma tidpunkt och betar i gröngräset. Mitt i byn brukar de bli utfodrade så där syns de ofta till vintertid. Så vackra och fina de är. Skyggare än ekorrar är de minsann.

Familjen vilt.

 

Hejdå från djuren och mig!

Första snön 25 oktober

I går fanns svanarna  ännu kvar, i dag var de borta, bara några stycken kvar. Första snön kom också kvällen innan. Det är kyligt, friskt och skönt utomhus nu, så skönt att promenera. Lite isbark varstans på vägen, så med cykel blir det lite halt.

Precis när jag kom in tillbaka kom solen fram.

Livat var de ute på åkern, när det stod i startgroparna. Så länge som möjligt envisas de med att stanna kvar här.

 

Trevlig helg!

Rose

Villavägen.

Vägen genom skogen fram till båtplatsen är både backig och krokig, antigen går det uppåt eller så går det ner. Man kunde tro att det är en tung cykelväg, fast så är det inte alls, har inte upplevt det en endaste gång. Faktiskt roligaste vägen att cykla efter. Ändå har jag undvikit den i sommar p.g.a. vargen.

Vi valde den vägen i går. Grusväg med nerförsbacke som gör att det ränner näst intill toppen av följande uppförsbacke, oavkortat cyklade vi på så och vips är vi framme. Trivsam väg även att vandra efter – ypperlig stavgångspromenadväg.

Bekanta älgjägaren träffade vi också han hade passet färdigt för dagen och var tämligen nöjd, var på väg hem för att dricka kaffe med gumman.

Han underströk att det var befogat att undvika Jossängsvägen i sommar, villavägen heter så, vargen hade haft uppehälle där runtomkring, även på vår holme hade den varit i sommar. Inte en aning att den hade hållit sig där, Bamse som har valt att sova utomhus när det varit så varmt.

För det mesta sover han med ett öga stäng, med det andra har han vakande kontroll på omgivningen, så jag tror han hade nog hastigt valt att komma in om situationen hade blivit så dramatisk. Det var här på sensommaren, mitt i han sov som tyngst och snarkade så högt, rusade han hastigt ner till stranden, förvånad blev jag när han kom upp tillbaka med en lake i munnen. Ingen simmar ostört på vår strand med Bamse i närheten.

Det blev en lång cykeltur för oss i går – med många omvägar, tror vi cyklade efter alla skogsvägar som jag annars inte vågat cykla i sommar, när jag varit ensam. Som tur hade vi termosar med varm dricka, energistänger och frukt, otroligt gott att avnjuta på båtplatsen före vi vände.

Där var det höstlikt och endast ett fåtal båtar kvar i vid bryggan. Känslan av vemod kröp sig på, samtidigt som det ändå inte lockar så speciellt mycket mera den här årstiden, det är fuktigt och smått vått. Villasäsongen är slut för i år.

Nöjda och glada kom vi hem i skumrasket. I sin om tid bastun.

 Allt var så lugnt och stilla – inte en våg syntes. Lika hastigt som solen skiner blir det skymning.

Höstpromenaden.

Tyst är kvällen.

I morse var jag och Bamse ut på promenad, 5 km och efter det var Bamse nöjd, han ville in i sin hage och bara vila. Lite annorlunda var det före vi hade gått av gården, tydliga tecken, har du mig – har du hund, då skall det promeneras, ingenting att fundera på.

Annars hade jag smitit iväg på cykeln, hann bara utanför dörren stod det klart hur det skulle bli. Hundpromenad – det var inte fy skam det heller.

Frisk och varmt i luften, det är så skönt att bara gå och gå och stanna och vänta på Bamse ibland, lite tålamodskrävande kan det blir.

Svanarna finns fortfarande kvar här, det utstrålar ljus efter åkrarna. De är måna om sina familjer, frågar mig hur ungarna skall klara sig, blir deras färd betryggande, de har ju en lång utflykt framför sig inom kommande tid.

En och annan som står på sin vakt, sträcker på nacken och undrade om vi ville någonting eller är läget lugnt.

Ett annat sällskap.