Värmeböljan

Känner mig lite kufisk i huvudet i dag, det är värmen påstår mannen, tror det jag också fast jag brukar inte känna mig så här, det brukar inte vara så här varmt heller. Nu är det för varmt.

Det går inte ens att göra någonting i solen, så då får jag jobba efter naturen och följer skuggan.

Kom att tänka på att det inte går att göra så mycket. Har hunnit springa i värmebölja, det brukar vara ganska tufft. Cyklister är ut som synes i trafiken, det är friskare när vinden känns av på ett annat sätt.

Drar mig till minnes när jag ofta och gärna brukade fara ut på en jogginglänk, det börjar bli längesedan nu – känns det som. Brydde mig aldrig i vad det var för väder. Det började bli höst och snöblandat regn, i det vädret brukade jag gilla att springa, det blåste också ganska hårt.

Ofta brukade jag se en man som var på sin gård och donade, vi hejade alltid på varann. Den söndagsmorgonen möttes vi på vägen i ruskvädret. Han säger till mig, ”hördu det ser nog för hopplöst ut det där”! Tycker du det svarade jag och fortsatte. Det var ju bara jag som visste hur roligt det var att springa i höstrusket, snöflingorna piskade mot kinderna och jag mådde så bra, ännu bättre när jag kom hem tillbaka.

Så olika vi kan tycka, bättre det än att sitta inne för mycket. Han gick hopsjunken och dan, så jag kunde lika gärna ha sagt samma sak till honom, fast jag bryr mig inte i vad var och en har för sig, har fullt upp med mitt eget.

Att jag sprang 10 – 20 km flera gånger per vecka gjorde bara gott oberoende väder. Inte minst att komma hem tillbaka, rödbrusig i ansiktet, blodcirkulationen susade i kroppen, som jag mådde.

Lite annorlunda är det nu, i kväll cyklade jag till dotterns för att sköta om husdjuren medan de är på semesterresa, 4,5 km en sträcka – riktigt passlig. Det är bra för knäna att cykla är konstaterat. Simma gör jag varje dag – ibland flera, så jag får min motion. Perfekt!

Känner du för att springa, sade min kloke läkare. Så spring!

 

Från köksfönstret visar vår nostalgiska mätare 38 grader i solen.

 

Vattentemperaturen vid villan 24 grader, vatten är klart vi ser ner till botten på 2 meters djup. De är det bästa med havet så nära inpå, att få ha så klart och fint vatten hela tiden.

Vattentemperaturen sjunker snabbare än vad den stiger. För mig gör det inget, jag gillar kallt vatten.

Tankar i Trädgårdstäppan

Jag jobbar på min gård

och ger den mycket vård.

Vår traktor heter Ford

den står på vår bondgård.

 

Jag jobbar på ackord

fast jorden känns så hård.

Hittar rester av en taggtråd

från en hästhage med gärdsgård.

 

Jag hittar ständigt stenhård

 både stora såsom små.

Jag gillar så vår stengård

i sluttning till skogsvrån.

 

Inte glömma bort mig själv

    min friskvård  är också viktig.

Det får jag i min trädgård

hur blir det med min fotvård.

 

Det klarar jag med hemvård

jag är mån om min hudvård.

Det gäller att vara stenhård

går barfota till vår hundgård.

 

Skönhet får jag i min trädgård

njuter av rosorna på min framgård.

Nu planerar jag min örtagård

jag menar på min bakgård.

 

Alldeles nära finns min vingård

också min köksträdgård.

Den ger jag lite kvällsvård

jag gillar inte vanvård.

 

Jag hämtar redskap ur vår ladugård

där bredvid står vår trogna Ford.

Trädgårdsarbete kräver långtidsvård

sisådär som hårvård.

 

Hur roligt det än är

så är ibland trädgården till besvär.

Det skall skördas här och där

 bättre än att köpa från affär.

 

På våren skall träden beskäras

om det på hösten ska gå att förtäras.

Träden skall ju inte sågas isär

 för att sen bjudas på lite bär.

 

Rönnbär är så sura

svartvinbär är sådär.

Tranbär är så familjär

fisk köper jag från fiskaffär.

 

Spaden från en järnaffär

kulgevär kan bli till ledbesvär.

Närmast då ett luftgevär

blir det månntro till magbesvär.

 

Har man inte maktbegär

räcker det med mataffär.

Och att vara motionär

slipper man allt nackbesvär.

 

Är man pensionär

kan man se på en dokumentär.

Fast en vardagskväll eller sådär

då passar det med åkerbär.

 

Det känns bra att vara familjär

med allt vad det innebär.

Jag är nöjd med min karriär

med min familj och sisådär.

 

Dit hörde jag …

… med dem. Med dem som jag har tränat, svettats, skrattat, gråtit – det har nog bara känts så känslomässigt, med gråtig menar jag. För visst var det tufft ibland, när jag inte visste och det var många gånger och mycket som jag inte visste, ändå lärde jag mig så mycket under Team Rynkeby träningstiden. Så mycket nytt, så mycket intressant och jag ville inte missa någonting, som vanligt då bara. Så är det då man är noga av sig, inget får gå åt slumpen.

Jag är stolt över min noggrannhet, den har jag fått höra av ända sedan ”Adam var länsman”, att jag är noga. Ju äldre jag blir, desto stoltare blir jag över min personlighet. ”Jag är bara noggrann där det behövs” inte med allt – allt kan och vill jag inte ens vara noggrann med.

Som tur är så finns det alltid människor som man lär sig mera av än andra. Kanske en kotte pratar på, långa många meningar och jag lär mig ingenting, jag stör mig mest på läxan som lärs ut och är så otydlig, med en massa onödiga ord. Däremot om personkemin stämmer så lär jag mig och det behövs inte många ord, personen behöver nästan inte säga någonting.

Vilken intensiv vinter det har varit, då jag blickar tillbaka. Och vad många nya människor jag har fått träffa och lära känna, en del mera och en del mindre. Nya vänner kom det på köpet. I går var en deltagare och hälsade på och så roligt det var!

En sak hann jag inte med. Så här var det ju sagt, att vi skulle lära känna varandra riktigt, riktigt bra, under resan fram till Paris. Det må väl ändå vara osagt om jag missat något eller ej. Säkert något. Många andra saker jag också missar med Parisresan.

På Wasa Sports Club

En del av Team Rynkeby medlemmarna. Efter ett tufft träningspass i vintras – med coreträning. Jag fick äran att ligga på golvet framför fotografen.

 

På Öjberget riktigt i början av träningssäsongen.

 

Vänner får man inte, de förtjänar man!

Varning läs inte detta!

Eftersom jag inte kan röra på mig nu som förr, har jag ingenting att skiva om. Av motion mår jag bra, det är kroppen van vid. Det blev ett så hastigt avhopp från mina träningar. Jag som vill motionera, röra på mig och det riktigt ordentligt.

Nu envisas mitt knä och det går något så när, ändå framåt – tror jag, men långsamt. Det är inte samma sak att ta en kort promenad, jobba i trädgården, fast jag älskar trädgårdsarbete, ändå saknar jag mina motions pass.

Så pass, att jag skriver av mig här. Bäst att jag slutar gnälla nu!

Ändå är jag tacksam för varje dag jag får vara frisk, vara med min fina familj. Mitt knä är trots allt en bisak. Det vet jag.

Solnedgång vid Långskär

En bild från bryggan, där på bänken sitter jag och andas in kvällsluften från havet! Det är så avkopplande att vara där, fridfullt, tyst och ostörd! Där blir jag som ny!

Där endast iakttar man, har respekt och alla pysslar med sitt!

En dag i maj

Våren kom så snabbt i år, sommaren ännu snabbare, vackert och varmt är det, riktig värmebölja mitt i maj månad.

Jag hinner inte med – förundras bara över naturens underbara explosion. Just hade vi vinter och så mycket snö, vitt överallt. Tö, så var sommarn här.

Det grönskar och blommar, fåglarna sjunger och alla djuren har vaknat upp ur sitt vinteride. Vackrare än så här kan det inte bli, träden slår ut och bladen blir större och större för var dag. Det är bra, jag tycker om att ha det ombonat runt omkring mig.

Det doftar så gott, häggen har säkert slagit ut på de soligaste ställen, ännu är den i knopp här, det är bäst så – just före, när de slagit ut blommar den några dagar och så är det förbi. Jag brukar sätta näsan in i häggen och dofta, dofta och dofta, det tänker jag göra snart igen, det doftar så gott, barndom och midsommar. Så härligt!

Vackra vita tulpaner.

 

Vitsippa Primula Scilla

En efterlängtad stavgångspromenad i härlig morgonstund.

Nu skall jag till frissan, det sker bara ungefär var tionde år för min del, så det känns riktigt ovant. Bara en km har jag dit. Sedan skall jag jobba nattarbete ett par nätter. En pensionärssyssla som jag har och passar mig bra, då jag får bestämma arbetstiden själv.

Det blir inte som planerat

Allt har en framsida och en baksida. Det beror bara på vilken som blir matad, hade den kloke indianmannen svarat.

Jag har tränat ganska mycket i vinter för att kroppen skall vara förberedd att cykla till Paris i sommar. Det har varit mitt mål – min vilja, jag och 35 andra ivriga cyklister på väg från Vasa till Paris. Resan startar 26 juni och skall räcka i 11 dagar.

Inte bara tränat har jag gjort, också bidragit till insamlingen för allvarligt sjuka barn som är det allra viktigaste i sammanhanget. Jag har gjort mitt bästa och är nöjd med min insats med insamlade medel!

Med mycket övervägande har jag tänkt om och har avbrutit mitt mål, min resan. Beslutet var enkelt. Mitt knä säger att inte cykla så mycket! Jag lyssnar på min kropp, hälsan är det viktigaste!

Jag har blivit erbjuden att ändå få följa med, i någon av våra tre följebilar. Det tackade jag också nej till, det är inte det jag är intresserad av, jag ville cykla hela långa sträckan på 1500 km, annars får det vara.

Jag har fått stöd av familjen och kloka vänner att jag gjort rätt beslut och det är jag tacksam för. Tack!

 

Nu har jag i stället mera tid för trädgården och får pyssla hur mycket jag vill!

Så vacker.

dav

Snön hann knappt smälta, förrän krokusarna tog vid.