Shoppa och en slips på köpet

Vi for till stan.

Har jag kommit mig in till stan, har jag kommit långt. Sade ganska snabbt till mannen, men det här hittar vi säker på nätet, han håller med för han blir snabbt uttråkad på att springa ut och in i affärerna. Är jag ensam övertalar jag snabbt mig själv att det här kan jag söka efter på nätet. I går när vi precis körde in i stan sade jag, vi skulle ju söka på nätet. Vi skrattade och visste samtidigt att det här är något nödvändigt ont.

Det är också lite tråkigt att sitta framför datorn och söka på nätet, risken att det inte är till belåtenhet är stor. Enklast ändå att handla i butiken. Det är inte så enkelt att köpa kläder, hittar jag en tröja som jag gärna vill ha, rätta färgen, är den endera för kort eller för bred, för lös eller för tjock, tunn, eller för hög i nacken. Det är svårt att hitta en helt vanlig tröja, medellängd, helt normal. Om jag inte vill sätta den lite innanför bältet frampå magen, som det skall vara nu för tiden. Hur skulle jag vilja det.

På tal om byxor är de så smala – tight, sommartid kan de vara bra, vintertid tycker jag inte de är så särskilt praktiskt med sådana. Måste kunna andas också. Som en man sade som var på samma kurs som jag var en gång, med jämna mellanrum påpekade han, glöm inte att aaandas! Han fick hela gruppen att skratta, minns att vi hade riktigt svårt att komma oss upp i en uppförsbacken då vi gick stavgång, samtidigt som han berättade roliga historier.

Det var inte aktuellt med byxor för min del i går, jag fick mig en ny klänning, som jag tyckte så mycket om redan där den hängde i butiken också en ny kappa hittade jag – till sist. Några andra små saker som jag annars varit ute efter men inte hittat, det fick jag i går när jag inte sökte.

Det var riktigt nära att jag höll på att halka i varggropen. Som det såg ut i butiken såg mannens nya byxor för långa ut, här hemma tyckte vi att det var bättre med lite för långa byxben än för korta. Där hade jag tur.

Det är längesedan jag intresserat mig av mode, endast standardkläder vill jag ha, bekväma och praktiska som håller länge. Då jag var ung var jag intresserad av mode. Då fick jag ibland höra, du som är så modemedveten.

Nu går jag allra helst i träningskläder och köper gärna sportkläder, de är enkla att hitta och bekväma att ha på sig bra material som håller i evigheter.

Någon gång måste man ändå köpa nya ”finkläder” det är roligt att få förnyad garderob och det lyckades vi med en klädköpardag.  Butikerna ändras i Vasa så med lite vägledning av dotter Malin hittade vi var vi skulle söka. Betjäningen är god i Vasa och butiksbiträden är vänliga och glada. Vid Dressman fick mannen till och med en slips på köpet.

 

Önskar er en trevlig helg!

Rose

I samma backe

Samtidigt som jag körde bil i morse och skulle på ett ärende emot Vasa hållet, satt jag och tänkte, ser jag en älg nu så skall jag stanna och fotografera, annars så ångrar jag mig efteråt. Trafiken är ju ganska livlig på riksåttan speciellt morgontid, i affärerna är det lugnt, ä så jag passade på den tiden, det spar både tid och allt onödigt runtomkring.

Jag satt och mediterade – ser jag älgen nu skall jag först kolla om det finns en infart att svänga in på, ta av solglasögonen, ta av ljudet på radion, knäppa av säkerhetsbältet, sätt på kameran i telefonen.

Och när jag hade färdigt förberett mig, syntes något mörkt på långt håll, på samma sida som jag kom körandes, där fanns också en avtagsväg intill skogen, så det var bara att följa mina instruktioner som jag just hade memorerat. Öppnade bildörren i största försiktighet, gick varsamt fram och fotograferade konungen. På fjärde fotot tyckte den ändå att det fick räcka och sprang in bakom träden, det kunde den mycket väl göra, jag var nöjd nu.

Många bilar körde förbi, en bilist saktade farten och såg säkert vad det handlade om, det är många gånger som jag också gjort samma sak och ångrat mig efteråt, att jag inte kunde stanna och ta ett foto på den ståtliga älgen, brukar jag tänka.

När jag gick tillbaka till bilen var jag nöjd, bilen hade jag ordentligt parkerat på infartsvägen, så vi inte störde den övriga trafiken och foto på älgen hade jag in i telefonen. Inte ens  poliserna hade någonting att invända fast de också körde förbi, uslare saker har de väl sett.

När jag fortsatte mot målet, var jag så nöjd över min insats. Det kändes som om jag hade fått en karamell, fast jag inte är speciellt sötsugen av mig, är jag det avhjälper jag det med choklad i stället.

På den här backen har det hänt saker förr, lite märkligt är det nog när jag tänker efter. För tolv år sedan råkade mannen ut för en trafikolycka nästan precis på samma ställe. Det tänkte jag inte på när jag fotograferade älgen, vi har farit förbi här så många gånger så vi har nästan glömt bort stället, någon gång tänker vi på det. Det såg ut på ett annat sett då, vägen har förbättrats sedan den tiden. Älgen i olycksbacken!

Ett två tre, på det fjärde räckte de.

Anspråkslösa finländare.

Det har jag konstaterat så många gånger. Varför är vi så allvarliga av oss, lite prat med en medmänniska skadar aldrig. Det kan till och med vara intressant, i värsta fall är vi släktingar.

Här om dagen när jag kom ut från en sportaffär i Vasa och skulle gå till bilen. Glad i hågen med en ny inköpt vinterjacka i ena handen och bilnyckeln i andra handen, för att låsa upp bildörren, så hände ingenting, samtidigt som jag såg att jag hade gått till fel bil. Svängde snabbt om och i samma veva kom en herreman gåendes i samma riktning som jag. Sade till honom, ”jag gick till fel bil”, han tittade lite frågande på mig och fortsatte, så jag uppfattade att han inte hörde vad jag sade och upprepade samma sak en gång till. Då tittade han på mig och svarade. ”Ja, det har hänt meeg en gaang å”, och fortsatt, samtidigt som jag kom till rätt bil.

Jag är ingen sådan person själv som går och slänger ur mig ord och inga visor här och där, men tycker ändå om att säga något ord när jag ser mig ha chansen och har tid över, att prata med en medmänniska. Lite avbrott skadar aldrig.

Däremot om jag rör mig utomlands, redan i Sverige så är det som om alla känner alla i en kassakö, så uppfattar jag det. Alla prata med varandra och det går som en dans i kön.

Ännu längre utomlands, i hissen – i en dörröppning, uppfattar jag att alla pratar, är vänliga och uppför sig väldigt artigt. De ber om ursäkt, nästan för att de finns och är så vänliga, helt åt andra hållet än i Finland. I allmänt är vi Finländare lite anspråkslösa och blyga av oss.    Förutom att alla regler har ett undantag!

 

Ge en present.

Spetsarna jag har virkat blev färdiga för rätt länge sen, på vårkanten någon gång. Det blev lite bråttom på slutet, virknålen gick rätt het, jag ville bara ha projektet färdigt.

Hela 18 spetsar skulle jag virka för att det skulle räcka till 9 stycken badhanddukar. Jag köpte alla handdukarna på en gång så det blev en stor påse, 5 röda och 4 blåa.

När spetsarna var färdiga skulle de sys fast på handduken, det var ett projekt för sig, det gick bra för symaskinen och jag kom riktigt bra överens, det händer sig ibland att det inte riktigt är så. Jag har lärt mig med tiden att bara den får lite symaskinsolja ibland, så är den mera samarbetsvillig.

I dag har vi varit på 5-års kalas och gav sista handduken som present. En passande sak till handduken som hör ihop med simning och dykning har de också fått. Det har varit en uppskattat present. Då får också jag vara nöjd.

Spetsarna har jag virkat i rätt så tunt naturvitt bomullsgarn, de går att tvätta i 60 grader i samma temperatur som handduken, för säkerhet skull prövade jag ändå på förhand och det fungerade helt bra!

När jag lagar något åt barnbarnen, vill jag ge åt alla. Precis för ett år sedan, delade jag ut 9 par sockar, de är också uppskattat, åtminstone av föräldrarna. Vart fotot på sockarna försvunnit har jag inte den blekaste aning om.

Usch, det låter som jag skryter nu, jag är nog bara glad att jag fått färdigställt mina alster och delat ut dem. Det är roligare att ge än att få. För länge sedan var jag mycket flitigare handarbetare i jämförelse med nu.

Scarfen

Scarfen är också nästan färdig, bara virka med guldtråden på två sidor, så är den färdig. När jag började virka den valde jag blått, som är min färg, mönstret tycker jag också om, däremot storleken gillar jag inte riktigt bra, jag vill inte ha så mycket runt halsen. Skall se kanske någon av mina flickor vill ha den, det är ju modernt med stora dukar rumt halsen nu, det vill jag inte ha. Guldtråden runt om faller mig i smaken.

Oftast börjar jag med ett arbete åt mig själv, innan det är färdigt har jag listat ut att det passar bättre åt någon annan.

Så nu äntligen skall jag få börja med någonting annat!  Att virka är min favorit, nu smakar det ändå med en stickning!

GLAD LILLA JUL! 

Vackert i juni

Från mitt köksfönstret, vackra röda pelargon

 

Utanför mitt köksfönster 

 

Vackert vildvuxet i trädgården

 

Rhododendron när den är som vackrast

 

Barfota utan strumpor och skor

 

Rikligt med björnbärsknoppar

 

Regndroppar på ån

 

Bredvid ån betar fortfarande två st storvuxna främmande får. De vilade men reste sig och undrade vad jag vill nu igen!

 

För längesen och minnen

Vackert på Kalapää träsk!

Ingenting är sig likt mera. Här på träsket skidade vi för två veckor sedan, nu är det tö på träsket.

För länge sen när jag var barn, tyckte jag alltid det vara så förskräckligt långt över träsket till andra sidan, så kändes det inte i dag.

Hit till träskets Söderända, brukade vi cykla, ibland valde vi Norrändan. Vi cyklade flera gånger per vecka – kompisarna och jag. En sträcka på 10 km, det var ingenting, huvudsaken vi fick simma!

I Storkärr skogen

Länge har jag menat gå efter gamla skogsvägarna och i dag blev det bara av – oplanerat. Här brukade jag gå för längesen. Så lång tid sedan så ingenting var sig likt mera. Jag kände igen mig, men inte mer än så.

Allt som var högt och långt borta för längesen, var bara nära nu och ingenting var högt längre. Vägarna var borta och flyttade, de vägar som fanns kvar höll på att växa igen.

Men jag kände som sagt igen mig. Jag hade känt igen mig fast mitt i mörka natten!

Det var i barndomsåren som jag körde korna till Storkärr ibland till Lillkärr. En sträcka på 4 km, så kossorna mina fick bra kondition. Varje dag skulle de till den beteshage där det fanns bra med gräs.

Så klart hade jag min favoritkossa, hon hette ”Sickan”. Hon gick alltid sakta och kom sist, men hon mjölkade mest. ”Maija” gick nästan en halv km före – de andra där mittemellan. Sickan fick gå hur sakta hon ville, för hon var min!

När vi kom hem brukade jag alltid ge henne något gott att tugga på, då hon kom in i båset!

Vackert och roligt var det att promenera där i dag!

Naturens  överraskning. Endera bar mark eller så snö och isbelagt.

Vi slog oss ner i solen och drack eftermiddagskaffet!