Anspråkslösa finländare.

Det har jag konstaterat så många gånger. Varför är vi så allvarliga av oss, lite prat med en medmänniska skadar aldrig. Det kan till och med vara intressant, i värsta fall är vi släktingar.

Här om dagen när jag kom ut från en sportaffär i Vasa och skulle gå till bilen. Glad i hågen med en ny inköpt vinterjacka i ena handen och bilnyckeln i andra handen, för att låsa upp bildörren, så hände ingenting, samtidigt som jag såg att jag hade gått till fel bil. Svängde snabbt om och i samma veva kom en herreman gåendes i samma riktning som jag. Sade till honom, ”jag gick till fel bil”, han tittade lite frågande på mig och fortsatte, så jag uppfattade att han inte hörde vad jag sade och upprepade samma sak en gång till. Då tittade han på mig och svarade. ”Ja, det har hänt meeg en gaang å”, och fortsatt, samtidigt som jag kom till rätt bil.

Jag är ingen sådan person själv som går och slänger ur mig ord och inga visor här och där, men tycker ändå om att säga något ord när jag ser mig ha chansen och har tid över, att prata med en medmänniska. Lite avbrott skadar aldrig.

Däremot om jag rör mig utomlands, redan i Sverige så är det som om alla känner alla i en kassakö, så uppfattar jag det. Alla prata med varandra och det går som en dans i kön.

Ännu längre utomlands, i hissen – i en dörröppning, uppfattar jag att alla pratar, är vänliga och uppför sig väldigt artigt. De ber om ursäkt, nästan för att de finns och är så vänliga, helt åt andra hållet än i Finland. I allmänt är vi Finländare lite anspråkslösa och blyga av oss.    Förutom att alla regler har ett undantag!

 

Ge en present.

Spetsarna jag har virkat blev färdiga för rätt länge sen, på vårkanten någon gång. Det blev lite bråttom på slutet, virknålen gick rätt het, jag ville bara ha projektet färdigt.

Hela 18 spetsar skulle jag virka för att det skulle räcka till 9 stycken badhanddukar. Jag köpte alla handdukarna på en gång så det blev en stor påse, 5 röda och 4 blåa.

När spetsarna var färdiga skulle de sys fast på handduken, det var ett projekt för sig, det gick bra för symaskinen och jag kom riktigt bra överens, det händer sig ibland att det inte riktigt är så. Jag har lärt mig med tiden att bara den får lite symaskinsolja ibland, så är den mera samarbetsvillig.

I dag har vi varit på 5-års kalas och gav sista handduken som present. En passande sak till handduken som hör ihop med simning och dykning har de också fått. Det har varit en uppskattat present. Då får också jag vara nöjd.

Spetsarna har jag virkat i rätt så tunt naturvitt bomullsgarn, de går att tvätta i 60 grader i samma temperatur som handduken, för säkerhet skull prövade jag ändå på förhand och det fungerade helt bra!

När jag lagar något åt barnbarnen, vill jag ge åt alla. Precis för ett år sedan, delade jag ut 9 par sockar, de är också uppskattat, åtminstone av föräldrarna. Vart fotot på sockarna försvunnit har jag inte den blekaste aning om.

Usch, det låter som jag skryter nu, jag är nog bara glad att jag fått färdigställt mina alster och delat ut dem. Det är roligare att ge än att få. För länge sedan var jag mycket flitigare handarbetare i jämförelse med nu.

Scarfen

Scarfen är också nästan färdig, bara virka med guldtråden på två sidor, så är den färdig. När jag började virka den valde jag blått, som är min färg, mönstret tycker jag också om, däremot storleken gillar jag inte riktigt bra, jag vill inte ha så mycket runt halsen. Skall se kanske någon av mina flickor vill ha den, det är ju modernt med stora dukar rumt halsen nu, det vill jag inte ha. Guldtråden runt om faller mig i smaken.

Oftast börjar jag med ett arbete åt mig själv, innan det är färdigt har jag listat ut att det passar bättre åt någon annan.

Så nu äntligen skall jag få börja med någonting annat!  Att virka är min favorit, nu smakar det ändå med en stickning!

GLAD LILLA JUL! 

Vackert i juni

Från mitt köksfönstret, vackra röda pelargon

 

Utanför mitt köksfönster 

 

Vackert vildvuxet i trädgården

 

Rhododendron när den är som vackrast

 

Barfota utan strumpor och skor

 

Rikligt med björnbärsknoppar

 

Regndroppar på ån

 

Bredvid ån betar fortfarande två st storvuxna främmande får. De vilade men reste sig och undrade vad jag vill nu igen!

 

För längesen och minnen

Vackert på Kalapää träsk!

Ingenting är sig likt mera. Här på träsket skidade vi för två veckor sedan, nu är det tö på träsket.

För länge sen när jag var barn, tyckte jag alltid det vara så förskräckligt långt över träsket till andra sidan, så kändes det inte i dag.

Hit till träskets Söderända, brukade vi cykla, ibland valde vi Norrändan. Vi cyklade flera gånger per vecka – kompisarna och jag. En sträcka på 10 km, det var ingenting, huvudsaken vi fick simma!

I Storkärr skogen

Länge har jag menat gå efter gamla skogsvägarna och i dag blev det bara av – oplanerat. Här brukade jag gå för längesen. Så lång tid sedan så ingenting var sig likt mera. Jag kände igen mig, men inte mer än så.

Allt som var högt och långt borta för längesen, var bara nära nu och ingenting var högt längre. Vägarna var borta och flyttade, de vägar som fanns kvar höll på att växa igen.

Men jag kände som sagt igen mig. Jag hade känt igen mig fast mitt i mörka natten!

Det var i barndomsåren som jag körde korna till Storkärr ibland till Lillkärr. En sträcka på 4 km, så kossorna mina fick bra kondition. Varje dag skulle de till den beteshage där det fanns bra med gräs.

Så klart hade jag min favoritkossa, hon hette ”Sickan”. Hon gick alltid sakta och kom sist, men hon mjölkade mest. ”Maija” gick nästan en halv km före – de andra där mittemellan. Sickan fick gå hur sakta hon ville, för hon var min!

När vi kom hem brukade jag alltid ge henne något gott att tugga på, då hon kom in i båset!

Vackert och roligt var det att promenera där i dag!

Naturens  överraskning. Endera bar mark eller så snö och isbelagt.

Vi slog oss ner i solen och drack eftermiddagskaffet!

Kvart i 8 på riksväg 8

Helt plötsligt var vi tre bilar i bredd, väglaget var halt, skrovligt och det var omkörningsförbud.

Det är farligt att vara laglydig och följa högsta tillåtna hastighet, verkar det som. Jag höll 80 farten som är tillåten på riksvägen och ändå körde bilarna hela tiden förbi. Att det är omkörningsförbud har ingen betydelse, inte heller att det kom mötande bilar. Alla hade bråttom. Även jag hade ett klockslag att följa.

Jag hann inte så mycket förrän vi var tre bilar i bredd, minns inte ens om jag körde till sidan. Allt gick bara så snabbt. Där fanns jag, bilen i mitten som var på väg att körde om mig och mötande bilen. Signalementet på bilen hann jag uppfatta, minns den klar och tydligt, men vad hjälper det. Fartdåren försvann snabbt.  Och jag kunde svälja och andas igen.

Där såg jag hur snabbt det kunde ha gått, åt skogen. Hur skört livet kan vara.

Jag var på väg till jobb, kvart i 8 på riksväg 8 högsta tillåtna hastighet 80. Och jag kom i tid,  även om jag körde i 80.

 

63280

Kör Försiktigt! Brukar jag säga!

Blåsigt villaavslutningsväder 2016

bur

På villaavslutningsdagen och -kvällen var vädret blåsigt, så pass att facklorna inte gick att tändas på och ställas fram nära stranden, som vi brukar göra, ingen chans att ens kunna tända dem i närheten av sjön. I stället fick vi placera ut facklorna högre upp i skogens skydd, där gjorde de sig också bra, riktigt mysigt blev det när mörkret inföll.

Som tradition vid vårt villaområde, ställs facklorna ut enligt hur många år man har varit villaägare – en per år. Nu har det gått ett antal år sedan första facklan tändes.

Minns så väl vår första villaavslutning när våra grannar berättade för oss ”Långskärs traditionen”. Det gällde en fackla för varje år. Inte var det mycket med en fackla den tiden, grannen som berättade om traditionen, hade hela nio stycken att rada ut då. Nu har det gått många år sedan dess och det är fullt sjå innan alla facklorna är på sin plats och brinner.

Lika roligt är det varje år när det börjar skymma och vi får börjar tända och rada ut alla facklorna. Barnsligt roligt är det. Också att vakna följande dag och se hur många som fortfarande brinner, det är någonting alldeles speciellt. Minns hur roligt barnen brukade ha, de fortsätta alltid villaavslutningsfirandet följande dag, då var det fortfarande mycket att stå i med.

På fastlandssidan lyste facklorna vackert efter sjön, medan vi på Långskärsholmmen fick nöja oss att ha alla facklorna högre upp på tomten i år.

Det blir magiskt vackert när facklorna lyser upp sjön från båda sidorna, då glittrar det och glimmar, speciellt om det är lugnt på sjön som det har varit i många år. I år var det höga vågor och vattnet hade stigit ca 50 cm. Får se hur nästa blir, för det mesta brukar villaavslutnings vädret vara lugnt och fint.

dav

Skorna på tork under natten.

dav

    Följande dag är allt som vanligt igen.

dav

Igelkottens ständiga övervakning.