För längesen och minnen

Vackert på Kalapää träsk!

Ingenting är sig likt mera. Här på träsket skidade vi för två veckor sedan, nu är det tö på träsket.

För länge sen när jag var barn, tyckte jag alltid det vara så förskräckligt långt över träsket till andra sidan, så kändes det inte i dag.

Hit till träskets Söderända, brukade vi cykla, ibland valde vi Norrändan. Vi cyklade flera gånger per vecka – kompisarna och jag. En sträcka på 10 km, det var ingenting, huvudsaken vi fick simma!

I Storkärr skogen

Länge har jag menat gå efter gamla skogsvägarna och i dag blev det bara av – oplanerat. Här brukade jag gå för längesen. Så lång tid sedan så ingenting var sig likt mera. Jag kände igen mig, men inte mer än så.

Allt som var högt och långt borta för längesen, var bara nära nu och ingenting var högt längre. Vägarna var borta och flyttade, de vägar som fanns kvar höll på att växa igen.

Men jag kände som sagt igen mig. Jag hade känt igen mig fast mitt i mörka natten!

Det var i barndomsåren som jag körde korna till Storkärr ibland till Lillkärr. En sträcka på 4 km, så kossorna mina fick bra kondition. Varje dag skulle de till den beteshage där det fanns bra med gräs.

Så klart hade jag min favoritkossa, hon hette ”Sickan”. Hon gick alltid sakta och kom sist, men hon mjölkade mest. ”Maija” gick nästan en halv km före – de andra där mittemellan. Sickan fick gå hur sakta hon ville, för hon var min!

När vi kom hem brukade jag alltid ge henne något gott att tugga på, då hon kom in i båset!

Vackert och roligt var det att promenera där i dag!

Naturens  överraskning. Endera bar mark eller så snö och isbelagt.

Vi slog oss ner i solen och drack eftermiddagskaffet!

Kvart i 8 på riksväg 8

Helt plötsligt var vi tre bilar i bredd, väglaget var halt, skrovligt och det var omkörningsförbud.

Det är farligt att vara laglydig och följa högsta tillåtna hastighet, verkar det som. Jag höll 80 farten som är tillåten på riksvägen och ändå körde bilarna hela tiden förbi. Att det är omkörningsförbud har ingen betydelse, inte heller att det kom mötande bilar. Alla hade bråttom. Även jag hade ett klockslag att följa.

Jag hann inte så mycket förrän vi var tre bilar i bredd, minns inte ens om jag körde till sidan. Allt gick bara så snabbt. Där fanns jag, bilen i mitten som var på väg att körde om mig och mötande bilen. Signalementet på bilen hann jag uppfatta, minns den klar och tydligt, men vad hjälper det. Fartdåren försvann snabbt.  Och jag kunde svälja och andas igen.

Där såg jag hur snabbt det kunde ha gått, åt skogen. Hur skört livet kan vara.

Jag var på väg till jobb, kvart i 8 på riksväg 8 högsta tillåtna hastighet 80. Och jag kom i tid,  även om jag körde i 80.

 

63280

Kör Försiktigt! Brukar jag säga!

Blåsigt villaavslutningsväder 2016

bur

På villaavslutningsdagen och -kvällen var vädret blåsigt, så pass att facklorna inte gick att tändas på och ställas fram nära stranden, som vi brukar göra, ingen chans att ens kunna tända dem i närheten av sjön. I stället fick vi placera ut facklorna högre upp i skogens skydd, där gjorde de sig också bra, riktigt mysigt blev det när mörkret inföll.

Som tradition vid vårt villaområde, ställs facklorna ut enligt hur många år man har varit villaägare – en per år. Nu har det gått ett antal år sedan första facklan tändes.

Minns så väl vår första villaavslutning när våra grannar berättade för oss ”Långskärs traditionen”. Det gällde en fackla för varje år. Inte var det mycket med en fackla den tiden, grannen som berättade om traditionen, hade hela nio stycken att rada ut då. Nu har det gått många år sedan dess och det är fullt sjå innan alla facklorna är på sin plats och brinner.

Lika roligt är det varje år när det börjar skymma och vi får börjar tända och rada ut alla facklorna. Barnsligt roligt är det. Också att vakna följande dag och se hur många som fortfarande brinner, det är någonting alldeles speciellt. Minns hur roligt barnen brukade ha, de fortsätta alltid villaavslutningsfirandet följande dag, då var det fortfarande mycket att stå i med.

På fastlandssidan lyste facklorna vackert efter sjön, medan vi på Långskärsholmmen fick nöja oss att ha alla facklorna högre upp på tomten i år.

Det blir magiskt vackert när facklorna lyser upp sjön från båda sidorna, då glittrar det och glimmar, speciellt om det är lugnt på sjön som det har varit i många år. I år var det höga vågor och vattnet hade stigit ca 50 cm. Får se hur nästa blir, för det mesta brukar villaavslutnings vädret vara lugnt och fint.

dav

Skorna på tork under natten.

dav

    Följande dag är allt som vanligt igen.

dav

Igelkottens ständiga övervakning.

                                                                                                                                                                                                                        

Carl-Einar

 

Carl-Einar-Häckner-2015-03

Började dagen med att förbereda mig för eftermiddagen och kvällens program. Är mestadels van att inte göra någonting utöver det normala, det är familjen, jobb och sådant som hör vardagen till, det räcker alldeles ypperligt för mig. Så bekvämt att bara gå på i yllesockorna. Visste nog att det kommer att bli en bra kväll med kollegorna och så blev det.

Vi började eftermiddagen på restaurang Fransmanni Vasa. Det är så roligt att träffas och sitta i lugn och ro,  prata, äta god mat och bara umgås. Lite uppklädda och sminkade var vi också. Efteråt fortsatte vi kvällen på Vasa Teater med trollkarl, komiker, sångare och författare Carl-Einar Häckner – ”Skärvor”.

Han är underhållaren med glimten i ögat som fick publiken fullständigt med sig. Är mest fascinerad över han sätt att få publiken att skratta och hänga med, även om han inte gjorde någonting alls. Det är kroppsspråket och gestikuleringarna som säger det mesta. Kunde riktigt känna igen mig själv i vissa situationer. Så naturligt och utan ansträngning  utförde han sina talanger. Det var inte alls svårt att sitta stilla i några timmar, (med en paus i mitten) och skrattmusklerna de fick sig en rejäl omgång.

Sin andra föreställning har han i kväll på samma plats, sedan bär det av tillbaka till Göteborg. Han hoppades på stor uppslutning och ville att vi skulle berätta åt alla hur bra och rolig han är. I annat fall kunde vi komma direkt till honom och säga, om vi tror att ingen vill  kommer i kväll.

Efter föreställningens sålde han sin nya skiva, han uppmanade köparna. Att av säkerhetsskäl skall vi inte lyssna på nummer nio, (tror det var den nr), för då blir vi bara deprimerade påstod han.

I dag har skrattmusklerna all rätt att vila.

 

MANDARINBLOMMAN

Mandarinblomman doftar så  gott, fast blommorna är så oansenliga sprider den citrusdoft i hela rummet. Någon gång i februari märkte jag att den hade börjat blomma. Blommorna vissnar och faller av och ständigt dyker det upp nya knoppar. Om det blir någon frukt är en annan femma. Den har stått där hela vintern och fått en skvätt vatten nu som då – regnvatten vill den ha, är det inte möjligt till regnvatten, så smälter jag snön och låter det stå tills det blir rumstempererat. Enligt citrusträdens önskemål.

WP_20160314_005

Var till Plantagen härom dagen, de hade så härligt fina citrusväxter. Helst ville jag köpa ett av varje exemplar, men av erfarenhet vet jag, att det tar bara några veckor så tappar de bladen och vissnar, det har jag prövat så många gånger. Det verkar vara känsliga för miljöombyte. Ca 49 € kostade ett rätt så ståtliga träd, allt från citron- apelsin- och mandarinträd. Ett helt avlångt bord med citrusplantor, där doftade det gott minsann.

ALLT BLANDAT 01 2009 298

Fotot här ovanför är från juli 2009 då jag  hade petat ner några apelsinkärnor i jorden, ett halvt år senare började ett av dem blomma. Det var en kärna med växtkraft vill jag påstå, men det tog inte så länge förrän den tappade bladen och vissnade. Blomningen tog antagligen all livskraft ur trädet.   Det var roligt så länge det varade.

TVÅ ÄLGAR

Att jag råkade se dessa två älgar, var bara en lyckträff, ovanan sitter i att hela tiden kasta blicken till sidan i hopp om att lyckas se något djur. Jag följde med Ingvar som skulle på ett ärende, han skulle ända till skärgården, så jag tog tillfället i akt och följde med. Det är ju så vackert nu när isen smälter på sjön. Svanarna simmade där det fanns öppet vatten, snarare sagt vilade sig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag fick fota dem hur länge som helst, de var helt orädda, ska jag till kritan var jag mera rädd, hur nära jag än gick stod de bara och glodde på mig. Vi var ca 10 m ifrån varandra. Jag pratade också lite med dem, inte ens då rörde de sig. Hela tiden hade jag koll på bilen och var beredd att rusa iväg. Men när de hade betraktat mig färdigt, svängde de om och begav sig iväg tillbaka till skogen.

Fotot blev ganska otydligt. för det hade börjat skymma och att ställa in skärpan på kameran. kom inte på frågan just då.

 

Att lämna något invant och nött för något nytt.

Nu har det gått en tid sedan jag flyttade från bloggen.fi där jag började känna mig ganska bekväm och ”hemmavid”.

Den senast tiden jag har skrivit här, har jag känt mig ganska vilsen och undrat om jag skall fortsätta med mitt skrivande eller ej. Bloggen.fi var mera familjär. Tiden får utvisa.

 

Hängig

WP_20160321_003 1

 

Har känt mig hängig de senaste dagarna, feber har givit sig tillkänna och jag har varit alldeles krank. Nu skall jag rycka upp mig och närmast väntar  två nattskift.

Nöjd är jag ändå att jag har lyssnat på kroppen och tillåtit mig att vila. Det är inte så lätt att bestämma alla gånger, fast det var ganska självklart – sängläge som gällde. Oskar på fotot är nog lite trött i jämförelse med vad jag har varit.

Tiden räcker ju inte alltid riktigt till, det skall jämt prioriteras. Och att ligga på soffan  och vara krasslig kan också föra något gott med sig. Det finns ju inget ont som inte för något gott med sig. Jag  har orkat läsa, en del. I Vasabladet finns det mycket nyheter och information att läsa, som lätt glider iväg obemärkt i vardagen. Har fått ny inspiration när jag sluppit på lite lusläsning.