I samma backe

Samtidigt som jag körde bil i morse och skulle på ett ärende emot Vasa hållet, satt jag och tänkte, ser jag en älg nu så skall jag stanna och fotografera, annars så ångrar jag mig efteråt. Trafiken är ju ganska livlig på riksåttan speciellt morgontid, i affärerna är det lugnt, ä så jag passade på den tiden, det spar både tid och allt onödigt runtomkring.

Jag satt och mediterade – ser jag älgen nu skall jag först kolla om det finns en infart att svänga in på, ta av solglasögonen, ta av ljudet på radion, knäppa av säkerhetsbältet, sätt på kameran i telefonen.

Och när jag hade färdigt förberett mig, syntes något mörkt på långt håll, på samma sida som jag kom körandes, där fanns också en avtagsväg intill skogen, så det var bara att följa mina instruktioner som jag just hade memorerat. Öppnade bildörren i största försiktighet, gick varsamt fram och fotograferade konungen. På fjärde fotot tyckte den ändå att det fick räcka och sprang in bakom träden, det kunde den mycket väl göra, jag var nöjd nu.

Många bilar körde förbi, en bilist saktade farten och såg säkert vad det handlade om, det är många gånger som jag också gjort samma sak och ångrat mig efteråt, att jag inte kunde stanna och ta ett foto på den ståtliga älgen, brukar jag tänka.

När jag gick tillbaka till bilen var jag nöjd, bilen hade jag ordentligt parkerat på infartsvägen, så vi inte störde den övriga trafiken och foto på älgen hade jag in i telefonen. Inte ens  poliserna hade någonting att invända fast de också körde förbi, uslare saker har de väl sett.

När jag fortsatte mot målet, var jag så nöjd över min insats. Det kändes som om jag hade fått en karamell, fast jag inte är speciellt sötsugen av mig, är jag det avhjälper jag det med choklad i stället.

På den här backen har det hänt saker förr, lite märkligt är det nog när jag tänker efter. För tolv år sedan råkade mannen ut för en trafikolycka nästan precis på samma ställe. Det tänkte jag inte på när jag fotograferade älgen, vi har farit förbi här så många gånger så vi har nästan glömt bort stället, någon gång tänker vi på det. Det såg ut på ett annat sett då, vägen har förbättrats sedan den tiden. Älgen i olycksbacken!

Ett två tre, på det fjärde räckte de.

VÅRENS FÖRSTA CYKELTUR

Förberedde mig riktigt ordentligt med dubbla lager kläder, det sista jag skulle göra var att fara ut och cykla och frysa, det har jag färdigt prövat så det får räcka. -9° har det varit nu fler nätter.

Jag var så förberedd på kall blåst och att fingertopparna skulle börja frysa. Men inte i dag, det lönade att ha dubbla kläder, jag frös inte alls! Tanken var – det får bli en cykelrunda till dotterns nybygge. Men av bara farten cyklade vi iväg den gamla vanliga Oxkangarsträckan, den vanligaste cykelvägen för oss, som vi cyklat tusentals gånger förr.

Vi hann bara uppför Kaitsor backen, så såg vi två fullvuxna älgar, alldeles stilla stod de där nedanför åkern, bara en bit från vägen. Vad djuren är livliga nu, här hemma syns rådjuren till dagligen. Älgspåren syntes på vägrenarna på flera ställen, där de hade sprungit över vägen, fydå, det såg skrämmande ut, med tanke på bilarna som kommer i så hög hastighet där.

Backarna är många och många av dom är långa, åtminstone när vi skulle cykla uppför! Men det gick bra och solen värmde, ibland på ryggen och ibland fick vi solen rakt i ansiktet, så skönt!

En sak var vi överens om, backarna hade blivit högre än de brukade vara, kanske orsaken var att allt var så fruset ännu och det fanns så mycket snö på sidorna. Åtminstone sommartid är de betydligt planare, tyckte vi! Och förstås på sommaren finns det mera att se på, det är ju det som är charmen med cykling, att hinna se så mycket på samma gång!

Varmdricka och energistänger hade vi med, det är alltid bra att vara förberedd! Vi var borta några timmar och 27 km cyklade vi!

Vårpremiären är inledd!