Spinning och core

I går kväll var jag på spinning igen, jag får ge järnet och tränar ganska mycket nu inför min cykelresa till Paris.

I dag kände jag mig riktigt trött, jag undrar varför, jag brukar inte vara så här trött, somnade på soffan med katten på armen och hunden på golvet nedanför. När jag vaknade öste det ner snö utanför fönstret och jag var snabb att skylla på nederbörden.

På spinningen trampade jag i 45 min 30 min intensiv träning, med både lättare och tyngre motstånd, mest tyngre tyckte jag det var i går – stående och sittande, det gick som en dans jag trivs som fisken i vattnet när jag sitter där och trampar så svetten rinner, medan musiken spelar trampade vi i takt. Helt plötsligt tystnade musiken (lite strul med tekniken) och jag kände mig illamående, men vad är detta tänkte jag. lika snabbt börja den spela igen och illamåendet försvann.

Första gången jag var på spinning var i höstas, då berättade några av lagkompisarna att första gången man är på spinning, så skall man bli både illamående och svimfärdig, vet inte om det var på skoj eller allvar. Åtminstone mådde jag bra hela mitt första spinningpass. I går däremot var första gången som jag kände illamående.

Att trampa i takt med musik och discobelysning gör att det känns hälften lättare. Det är så häftigt att trampa i takt med bra musik – EUPHORIA med LOREEN är jag så förtjust i!

Efter spinningen bytte vi snabbt sal, där hade vi core med stretching, då fick jag kramp i benet. Det var också första gången jag har upplevt kramp i benet, det gick snabb över med lite massage, någon gång skall vara den första.

Cykelresan till Paris, kräver både tålamod, träning och mycken planering, förstås en lärorik period. Det är nog många gånger som jag hellre skulle vilja sitt i soffan med ett handarbete i händerna och och bara ta det lugnt, ändå finns det inget träningspass som jag ännu ångrat.

Förberedelserna på går hela året och insamlingarna tar mycket tid och kraft och som jag lär mig så mycket nytt av. Inte minst så många nya människor som jag har lärt mig känna och många som jag ännu inte känner.

När jag inte vet hur jag skall orka träna, brukar det hjälpa med att jag tror och vet att kroppen mår bättre av träning än för mycket stillasittande i soffan med sticksömmen.

Här från ett annat tillfälle i sällskap med lagkompisen Lotten, jag är skottkärran och hon kör lasset, så rullade vi iväg över gymnastikgolvet, sedan blev det vise versa.

Nu har jag cyklat 2.475 km både på trainern och i Botniahallen, så jag är en bit på väg!