Livligt i skogsbacken

Ofta händer sig när vi kommer ut på gården att det sprakar till i skogen bakom träden och det hörs ljud av något djur som skenar iväg, så gjorde det i dag också. Kan bara ana vad det var, närmast var det en hjort eller älg, något var det ändå. Roligt att bo så nära skogen. Min allra bästa granne.

Det tog ett tag förrän vi kom på varifrån oljudet kom som lät så konstigt, redan någon gång i sommar hörde vi det första gången, trodde bara det var ett hackspett som hackade i något träd. Men det var herr ekorren som gnagde i sig av renhornet, som jag har på fotot här nedanför. Åtminstone är det två stycken som turas om och gnaga. Nära får jag komma med kameran innan de hoppar iväg därifrån, inte är de speciellt skygga av sig heller. Kanske det är i stil med nötter näringsmässigt för deras del, bra med varierande kost.

Ekorren tycker att renhornen skall hållas korta.

Fotot  här nedanför, fotograferade jag vitsvanshjortarna från köksfönstret i dag, de är en riktig fröjd för ögat. Dagligen kommer de dit ungefär vid samma tidpunkt och betar i gröngräset. Mitt i byn brukar de bli utfodrade så där syns de ofta till vintertid. Så vackra och fina de är. Skyggare än ekorrar är de minsann.

Familjen vilt.

 

Hejdå från djuren och mig!

När vi minst anade.

I lugn och ro gick Bamse och jag en liten vända nerför backen, alldeles i slowmotion. Det blev inte så långt, vi svängde för vi skulle ta den riktiga promenaden lite senare. Det var så lugnt och stilla inte ett ljud hördes och när jag tittar upp står tre stycken vitsvanshjortar i hagen och iakttar oss, alldeles nära oss och vårt hus.

När det är som bäst tyst tänkte jag, då står någon där – alldeles mig ovetande. En av hjortarna sprang nästan genast iväg, de två andra väntade en stund, så springer en till bort till skogen. Den tredje står stolt och ser på oss, vi stod lika stolta och betraktar honom tillbaka. Så satte jag handen i fickan och tänkte på eventuell fotografering här, samtidigt som jag visste att nu försvinner den genast och det gjorde den.

Så vackra de djuren är. De hade säkert stått där när vi gick förbi också utan att vi ens märkte något, därför fortsatte de och frossade i grönbetet. Det rörde sig bara om några minuter alltsammans.

Här har jag också hållit hus, plockat havtornsbär inför vintern. Riktig vitaminbomb, några stycken per dag räcker gott och väl.

Har aldrig sett så stora havtornsbär förut, de tycks har haft det bra i sommarvärmen.

Rosenbuskarna är vackra två gånger, först när de blommar sedan om hösten.

Nypon.

 

Hösten är vacker!

Rose

Två vitsvanshjortar och två harar

Så vackert i försommartiden! I går såg jag två st vitsvanshjortar, först en som sprang till skogs när den hörde ljud från en människa. Den syntes så bra mellan träden där den sprang iväg, stannade och spanade lite på mig, för att sedan försvinna helt ur synhåll. Just nu före löven har spruckit fram och kvällssolen skiner så var den så lätt att få syn på. Ett par hundra meter längre fram, så är det precis samma fenomen med följande vitsvanshjort. Det är fullt av liv och vackert i skogen, speciellt kvällstid när solen skiner mellan trädstammarna!

Två styckena harar så vi i dag, först en som kom springandes emot Bamse och mig. Bamse var observant och såg den för ovanlighetens skull, han ställde sig till att jaga, han kom ändå av sig och började nosa efter annat intressant på vägen och haren stannade och såg förvånat på honom, den tyckte förmodligen att det var en konstig jakthund som inte kommer efter honom. Djur har sådant på klart med varandra. Till och med en hare såg att Bamse är snäll! Följande hare såg jag genom köksfönstret när jag kom in.

VITSVANSHJORTAR

Vitsvanshjortarna visade sig hos grannens

WP_20160331_013

Vitsvanshjortarna har börjar visa sig allt mera nu, när de får fritt välja maten i naturen. Nackdelen är att det ryker en och annan gran- och talltopp från småplantorna. Förr i vinter har jag sett dem några gånger på byns utfodringsplats, de är skygga varelser så det går inte att gå dem för nära, fast på ett visst avstånd accepterar de nog ändå att man är. De har rört sig ganska fritt i byn i vinter och sprungit över vägen framför bilarna, så det verkar att finnas en hel del av dem.

Första gången jag såg en hjort här i trakten var år 1977 på sommaren. Vi hade dopkalas, då en gäst säger, titta där springer en hjort. Den trippade så vackert förbi på vägen. På den tiden var det inte så vanligt att hjortar syntes till här. I dag är det inte alls ovanlig. Verkar som de gillar gräs, eftersom de mestadels syns till i gamla beteshagar.

Inte undra på att Bamse vänder nosen uppåt om mornarna